Hej, tack för din fråga.

Din oro om vad som händer efter detta livet delar du med många. Särskilt den om vad som skall hända med dem vi älskar. Den oron kan stundtals kännas starkare än funderingarna om vad som skall hända oss själva. Men om man inte vill börja spekulera i sånt man inte kan svara på blir svaret, att den frågan får vi lämna åt Gud. Det är något vi kan vara glada för. Vi slipper bekymra oss om det nu. Nåden är större än vad vi kan tänka och förstå.

Ändå vill vi ju veta, men det går inte. Det blir lite knepigt när vi utifrån vårt perspektiv och vår oro, vill planera något som vi inte kan säga något om. I tro får vi helt enkelt lämna det åt Gud. Vi har Guds löften som ger vår längtan svar och vi har hoppet att leva i. Vi kan också påminna oss om att Guds omsorg är betydligt större än den vi kan åstadkomma själva. Bibeln ger många exempel på det t ex i liknelsen om den förlorade sonen, det förlorade fåret mfl.

Frågan om vad som händer med äktenskapet efter döden ställdes till Jesus. (Luk 20:27-40) Han svarade: ”Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är Guds söner eftersom de har fått uppstå.” Han skiljer alltså mellan denna världen och den som kommer. Äktenskapet är något som hör till det vi lever och vet om nu. På andra sidan råder andra förutsättningar som vi helt enkelt inte behöver bekymra oss om nu. På samma sätt får vi också leva utifrån det vi vet idag. Om morgondagen vet vi ännu ingenting, men vi tror och hoppas.

Jag önskar dig allt gott och Guds rika välsignelse i din och din väns relation.

Hej !

Tack för din fråga, du berör något oerhört väsentligt. Vad innebär förlåtelsen och frälsningen?

I bibeln talas det en hel del om den gamla och nya människan, att vi blir pånyttfödda i tron på vad Jesus har gjort i försoningen på korset för oss. Det är då viktigt att komma ihåg att ingen människa av egen kraft kan åstadkomma detta. Det är en gåva från Gud till oss. Samtidigt är det inte meningen att vi skall vara passiva och likgiltiga inför det som är uppenbart fel. Vi är kallade att vara Guds medarbetare på jorden och allt vi gör kan tjäna till att Guds rike får ta gestalt här och nu. Det du gör har betydelse. När vi tar ansvar och lever av Guds kärlek och godhet delar vi den vidare, det är vår uppgift.

Problemet blir ofta, precis som du uttrycker, att man tycker sig vara frälst och pånyttfödd och lever i gemenskap med Jesus, men ändå  upplever att man inte klarar av att följa det som är gott, sant och riktigt. Men var lugn, du är i gott sällskap. Du har upptäckt det som i princip alla människor upplever och som inom kristenheten på latin uttrycks som  ”simul justus et peccator.” Det betyder samtidigt rättfärdig och syndare. Vilket betyder att vi lever i Jesu nåd och förlåtelse samtidigt som vi lever i den fallna världen med allt vad det innebär av misstag, svek och tillkortakommanden. Vi blir alltså inte av med det som är destruktivt i vår personlighet bara för att vi följer Jesus. Det är något vi får kämpa med hela tiden.

Den här kampen tar sig olika uttryck för olika människor. Det finns många exempel på sammanslutningar där man strävar efter en till synes stark moral och ett fläckfritt beteende inom vissa områden. Samtidigt brukar baksidan bli avsaknad av kärlek till dem som inte klarar kraven och normerna. Jämför vi med Jesus så gjorde han tvärt om, han var sträng mot dem som hade tro medan han var oerhört kärleksfull mot dem som i andras ögon inte höll måttet. Det är en tröst och en fingervisning om djupet i förlåtelsen.

Poängen i förlåtelsen och frälsningen är att Jesus skall få omvända våra hjärtan och prägla oss så att vi vill det goda. Men detta är något vi får kämpa med varje dag. Vi får ”dag för dag leva i vårt dop” som vi ber i samband med dopgudstjänsten. Detta handlar om en daglig bekännelsen och upprättelsen. Vi blir inte färdiga utan får ta del av kampen för det goda varje stund. Förlåtelsen är utan gräns men finns inte för att skapa likgiltighet utan ge ny kraft i kampen för det goda.

Ett av Paulus uttryck för kampen lyder:

”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr , det gör jag. … Det goda som jag vill, det gör jag inte men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. ” (saxat ur Rom 7:15-25)

Dina frågeställningar handlar om samma grundfråga, nämligen hur ser Gud på en människa som är troende och en som inte är det. Först och främst vill jag understryka att ingen kan göra sig till talesperson för vad Gud vill och inte vill, eller vad Gud gör eller inte gör. Gud är större än vad som ryms i våra tankar, våra erfarenheter och våra beskrivningar. Det vi kan göra är att peka på vad vår tro och Bibeln säger. Men märk väl att vi genast lagt på ett tolkningsfilter då vi gör det. Givetvis förhåller vi oss till en samlad erfarenhet i tro som finns i vår kyrka och i vår tradition. Samtidigt kan det vara andligt förfriskande att också påminna sig om att ingen annan kan stå i vägen för din relation till Gud. Den är fullständigt unik och fantastisk. Men vi finns till för att hjälpa varandra. Ta därför kontakt med din hemförsamling och hör om det finns någon att samtala med om de här frågorna som är så viktiga.

Men vad säger då vår Bibel om tro och Guds förhållande till människan?

Man kan ibland tolka argument i stil med ”att vara oren för att man inte tror” eller ”att man skulle vara mindre värdefull i Guds ögon” pga det, som använda för att ”skrämma” folk till tro.”Tro på Gud, annars…” Men egentligen är perspektivet ett helt annat. I bibelns perspektiv handlar det om att relationen till Gud är en förutsättning för livet. Finns inte Gud, finns heller inte förutsättningar för liv. Konsekvensen att på något sätt vända sig bort från Gud blir då i Bibelns beskrivningar ett sätt att vända sig bort från livet. Därför blir det lite komplicerat att tala om att leva utan att tro eftersom det i Bibelns perspektiv är en omöjlighet. Kanske man kan förstå det här lite mer om man säger att trons motsats inte är otro utan hopplöshet. Att tro skulle på så vis kunna formuleras som att vara i hoppet.

Ofta använder man ett bibelord ur Joh 3:16 för att beskriva vad tron handlar om.

”Så älskade Gud världen att han gav sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” Versen är viktig, och den pekar tydligt på att Gud älskar världen, människan, livet. Han gör det så mycket att han är beredd att offra det finaste han har. Den självuppoffrande kärleken föder hoppet att tro på livet och Gud. - Så är vi kallade att leva, så lever Gud för oss. - Men, undrar man ofta, det står ju ”de som tror på honom ska ha evigt liv”, vad händer med de andra? Versen fortsätter ”Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” Så fortsätter texten med en beskrivning om att vända detta ryggen är som att vända ljuset och livet ryggen. Bär man på mörker som man inte vill låta Gud genomlysa, blir man naturligtvis kvar i mörkret, säger texten.

Följdfrågan blir, vad det betyder att tro?

Man brukar tala om munnen, hjärtats och händernas bekännelse. Ofta är vi så fixerade vid munnens bekännelse, att säga, tycka, tänka på ”rätt” sätt att vi glömmer de andra. Men tron rymmer mer, där ryms också en ordlös förvissning i hjärtat och där finns en tro omsatt i handling som uttrycks i det vi gör. Därför blir det lite fyrkantigt att försöka dela upp, värdera och klassificera tro. Det går inte riktigt. Därför kan jag inte heller svara rakt och enkelt på dina frågor. Det får bli en sak mellan Gud och varje enskild individ. Kyrkans uttryck för att manifestera Guds erbjudande till människan går genom dopet och nattvarden, där finns tröst, kraft och styrka att växa i Guds närhet. Det som sker i dessa handlingar gäller. Det ger en visshet att vila i då livets skiftningar och erfarenheter ofta pekar på motsatsen.

Hur möter Gud en människa som vänder om och söker sig tillbaks till honom?

Jesus ger oss en bild i Berättelsen om den förlorade sonen. (Luk 15) Där beskrivs Gud som en Far som redan på långt håll får syn på människan, som fylls av medlidande och springer emot människan och omfamnar henne. Sen blir det fest!

Som du kanske läser mellan raderna så är jag övertygad om att Gud älskar varje individ och att det aldrig kan vara fel att komma i Gud nära. Att gifta sig i kyrkan kan vara ett sätt. Därför vill jag naturligtvis uppmuntra er att gifta er i kyrkan. Vi kan våra uppfattningar om mycket, men ibland överraskar livet oss så att vi ser och upplever mer. I mötet med tro är det så, därför är det aldrig fel att söka kontakt eller komma till kyrkan oavsett vad man tror eller inte tror.

Först ett kort svar på dina frågor, därefter ett långt.  

För att svara kort på dina frågor: ”när får man tungotal och hur man får fram det” så vill jag säga att du själv känner och vet om du har fått det. Man kan prova att tala i tungor, det kan kännas äkta men det kan också kännas påhittat. Det är en sak mellan dig och Gud. Tungotalet finns inte bara för din egen skull utan också för att du har ett uppdrag för dem som finns i omkring dig. Man kan inte själv pressa fram ett tungotal det kommer som en gåva och känns i så fall helt naturligt och äkta. Du kan själv känna om du har fått det. Det är inte fel att våga prova, men heller inte fel att låta bli. Förmodligen finns det människor i din hemförsamling som kan hjälpa dig i de här frågorna, hör gärna av dig till dem. 

Så till ett längre svar med utgångspunkt ur några bibelord:

Guds Andes verksamhet finns som du säkert vet beskriven på olika ställen i Bibeln. I Gamla Testamentet finns det beskrivningar om att Guds Ande kommer över t ex profeter och de kommer i hänryckning (1 Sam 9). 

I Nya Testamentet finner vi beskrivningar av Den Helige Ande som verksam i de olika församlingarna efter den första Pingstdagen. (Apg 2) Andens gåvor är olika och finns för att bygga upp församlingen: ”När ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp.” (1 Kor 14:26). Man brukar säga att kännetecknet för den Helige Anden är att den alltid pekar på Jesus. Dopet är vårt synliga tecken och bekräftelse på att vi har fått Den Helige Ande. ”…med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss…” (Tit 3:5-6) Det finns alltså löften om att vi får den Helige Anden i dopet. Frågan är bara hur det tar sig uttryck. Ett uttryck kan vara tungotal men det kan också vara mycket annat. 

Tungotalet är bönens språk: ”Ty den som talar med tungor talar inte till människor utan till Gud; ingen förstår honom, i sin ande talar han hemligheter.” (1 Kor 14:2) Det finns många som talar i tungor, men också väldigt många som inte gör det. För oss som inte gör det (t ex jag själv) kan det till en början kännas främmande. Samtidigt så är det befriande att frimodigheten och förmågan att be kan komma som en gåva från Gud i form av tungotal. Gåvorna är olika och jag behöver inte få samma som någon annan. De personer som jag mött/möter som talar i tungor kan kontrollera det själva. Det är som att själv bestämma när man skall tala eller vara tyst.  Många använder det när man ber tyst för sig själv eller när man ber för andra. Jag tror inte att det finns någon åldersgräns för tungotal. Men jag tror heller inte att det är meningen att alla skall tala i tungor. Det finns sammanhang där man använder tungotalet som ett villkor för att på något sätt mäta om Guds Ande är närvarande. Det är obibliskt. Gåvorna är många och olika och vi kan inte välja själva vad vi skall få. Det är gåvor vi får från Gud för att bygga upp församlingen.  

Eftersom människor i grupp har svårt för olikheter och vill att allt helst skall vara likadant, blir det ofta oförståelse och splittring när människor har olika upplevelser och tolkningar av tron. Andens gåvor betonas olika mycket i olika kyrkor, det har i sin tur har vållat stridigheter. Stridigheter som egentligen är helt onödiga eftersom utgångspunkten är att vi ska vara olika för att bygga upp varandra. Därför är det också viktigt att påminna sig om det som kallas för andens frukter, alltså resultatet av vad anden gör. Där Guds Ande är verksam finns det ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” (Gal 5:22-23) Saknas detta bör vi verkligen ompröva om vi ägnar oss åt rätt saker. 

Må ditt liv med Gud bli till välsignelse för dig och din omgivning.

Det finns två sätt att se på livet. Du kan betrakta livet som en kamp. Det är nog ofta så som vår västerländska kultur uppfattar det. Det gäller att ha höga ambitioner och att armbåga sig fram för att förverkliga dem, att vara bäst, att göra en massa saker och sedan lyckas med dem. En kamp där allt skall kunna bevisas. En kamp där man förutsätter att min egen vilja och Guds vilja står i konflikt med varandra.

Men du kan också betrakta livet som en gåva. Allt du behöver blir dig givet. Istället för att kämpa får du leva i tillit och överlåtelse. Att se på livet ur tacksamhetens perspektiv skapar en rikedom bortom pengar och materiell välfärd. Egentligen lever du redan i tillit och överlåtelse på ditt eget lilla vis eftersom du skriver om att du vill göra det som du älskar, vara med vänner mm. Att man lever sitt liv med inspiration av kärlek, förstånd, vishet och liknande är ingen som kräver något särskilt bevis för. Ändå lever litar man på att det finns, inte att det är människor som alltid har sluta baktankar med kärleken. Tänk om steget till att tro på Gud inte är längre? En gåva att leva i och ta emot. Ett mysterium bortom bevis och förklaringar. En kärlek och godhet vi får ta emot för att ge vidare. Ibland tror så många att Gud är vår motståndare som vi kämpar mot. Men bibeln säger motsatsen. Vi är Guds medarbetare. Gud vill kämpa och arbeta tillsammans med dig. Jag kan inte låta bli att ställa några motfrågor till det du skriver: Vad är det som säger att din vilja står i konflikt med vad Gud vill? Vad är det som gör att du utgår från att det är så? Varför skulle Gud inte kunna använda dig? Jesus kan förlåta alla människor, men vad är den förlåtelsen värd om han inte betyder något för dig?