Min pappa har fått
cancer som spridit sig i
hela kroppen. Det
innebär att han inte har
lång tid kvar att leva.
Han bor hemma nu med min
mamma och äter morfin
och andra tabletter för
att lindra smärta och
oro. Min pappa är inte
troende och inte heller
mamma. Vad kan jag göra
för att lindra all den
ångest och rädsla som
min pappa och även min
mamma har?
Ibland möter vi obeskrivlig smärta och mörker i livet. Det enda vi kan göra i de stunderna är att finnas till för varandra. I närvaron hos den som vågar stanna när det gör ont finns det ett stöd som når bortom orden. Det är inte säkert att några ord kan lindra lika bra som en hand att hålla i. Att få finnas för varandra även när livet går sönder kan lindra. Samtidigt är det ingen självklarhet, det kan också skapa oro eftersom omsorgen om varandra ofta tar sig uttryck i att man inte vill visa att det gör ont. Man blir orolig även som sjuk om vad man utsätter sina nära och kära för. Man vill vara stark. Men styrkan i den här situationen är att våga stanna kvar hos varandra så länge man klarar av det.
Just nu känner ni alla smärta fast på olika sätt. Om det går att prata om det tillsammans så är det vad man kan rekommendera. Ibland öppnar sig oanade vägar mitt i mörkret. Insikter och erfarenheter som kan hjälpa oss vidare i kampen. Går det inte att samtala, kan det räcka med att finnas där. Går det inte att finnas där kan man ändå delta med tankar och böner. Låt den som lider om få veta om det om det är möjligt.
Det vi som troende kan göra är att be. Vi kan be om varandras förbön och vi kan ge varandra förbön. Många vittnar om kraften som bär i det svåra när man har vetskapen att man är innesluten i förbön. Även om människor själva inte tror, kan det vara både till tröst och kraft att andra tror. Det finns också en mängd bibelord som kan ge tröst och kraft. Kanske inte per automatik för alla, men för många. Just i natt, julnatten då jag skriver detta, tänker jag på Jesajatexten som vi just läst i midnattsgudstjänsten: ”Natten skall vika där ångest nu råder.” Den heliga natten, julnatten, en bild av mörkret där Gud kommer oss till mötes med ljus och hopp. Ingen kan säga att det är enkelt, snabbt eller smärtfritt. Men kanske det också är därför det är så starka ord om verkligheten mitt i nattens mörker.
Jag tänder ett ljus för er i kyrkan i natt och innesluter hela familjen i mina förböner. Må Gud välsigna er med tröst, hopp och läkedom.
Är det ni präster som är
gud församling? Eller är
det människorna som
kommer till kyrkan? Det
står ju i bibeln hur en
församling ska fungera,
enligt bibeln är ni ju
inte en sån församling?
Ni efterlever ju inte
det och hur kan det
komma sig?
Hej och tack för din fråga.
Jag vet ingenting av bakgrunden till just din fråga, men det är bra att du ställer den eftersom den är aktuell för många. Vad är kyrkan och varför skiljer sig församlingslivet i Svenska kyrkan idag från det som man läser om i Bibeln?
Många associerar församlingen till den första beskrivningen i Apostlagärningarna:
”De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.” (Apg 2:44-46)
Det är beskrivningen av den första församlingen som bildades den första pingstdagen. Därefter skildrar Nya testamentets böcker hur de olika församlingarna tar form och vi ser exempel både på sånt som fungerar och som inte gör det i beskrivningarna. Det framgår snart att församlingslivet inte är oproblematiskt utan innehåller en hel del kamp både på en personlig och en gemensam nivå. Uppgifterna delades ut för att kunna använda resurserna effektivt så att inte alla skulle behöva göra samma saker. Istället skulle människors olika gåvor komma till sin rätt. Uppdelningen gjordes för att kyrkan skulle få vara kyrka, Guds folk på jorden, eller som man säger i trosbekännelsen: ”En helig allmännelig kyrka, De heligas samfund.” Uppgiftsfördelningen ligger till grund för de kyrkliga anställningarna som vi har i vår kyrka idag. Men kyrkan är gemenskapen av de troende, oavsett uppgifter. Det är viktigt att komma ihåg. Därför är det alla människor i församlingen tillsammans som är kyrkan, t ex kyrkobesökare, människor i hemmen, på arbetsplatserna och kyrkligt anställda. Gränsen går vid ställningstagandet om man vill vara med eller inte. Det är ett frivilligt beslut hos varje individ som kyrkan naturligtvis har stor respekt inför.
Kyrkan, den heliga gemenskapen, är nu 2000 år gammal. Den har genomgått omvälvande samhällsförändringar och det är något som pågår hela tiden över hela världen. Därför är det svårt att jämföra Svenska kyrkan som organisation med den första sammanslutningen av människor i Jerusalem för 2000 år sedan. I Sverige kallas kyrkan för Svenska kyrkan har de vid sidan av att förvalta sakramenten de senaste århundradena också tjänat svenska statens intressen för fostran, utbildning, stöd och sammanhållning. Det kan man naturligtvis ha olika synpunkter på och det finns alla möjliga och omöjliga exempel på hur människor upplever resultatet. Idag står vi på egna ben med enorma möjligheter. Vi är en kyrka som har byggnader och spridning över hela landet. Majoriteten av Sveriges befolkning vill vara med och vi har bland världens bästa resurser. Allt detta går inte att förvalta på frivillig basis, utan det krävs utbildad personal som kan hantera alla olika frågor som kommer upp.
Därför kan man tala om Svenska kyrkan idag utifrån två olika perspektiv. Dels kyrkan som en organisation som kräver god förvaltning. Men också som små lokala grupper av människor där man finner sin andliga gemenskap och samhörighet. I de mindre sammanhangen kan man finna exempel som stämmer väl överrens med de bibliska beskrivningarna av vad en församling är. Ofta är det perspektivet av kyrkan som en jätteorganisation eller offentlig institution som syns. Då ser det ut som om prästerna och de anställda är kyrkan. Så är det inte. Det är som att säga att regering, riksdag och departementen är Sverige. De förvaltar och representerar Sverige i mycket, men Sverige består av oändligt mycket mer än så. Så är det också med Svenska kyrkan. Det finns runt om i och utanför landet fullt av levande mindre sammanhang som delar livet och tron i glädje och sorg. Där bryts brödet i jublande, uppriktig glädje precis som i den första församlingen och du är välkommen att vara med!
Har Gud ändrat sin uppfattning om etik och moral genom tiden?
Hej,
Svenska Kyrkan. Jag har haft
en korrespondens med ert
samfund, för inte allt för
länge sedan, via "info@svenskakyrkan.se"
i vilken det uppdagade sig
att Svenska Kyrkan tydligt
inte ställer sig bakom många
stycken i bibeln. Detta var,
så klart, inte till någon
större förvåning. Era
mailare svarade mig i ett
direkt uttalande; "en
bibeltext bör alltid sättas
in i det sammanhang och den
tid som den skrevs". Man
tyckte sig bevisa detta
genom att påpeka att det
"rådde andra förhållanden i
samhället än idag" när "den
judiska lagen skrevs".
Visserligen håller jag
onekligen med om att andra
förhållanden gällde då, men
detta tycks mig komma i
kontrast med att ni också
menar att bibeln har
"skrivits ner och till sist
satts samman av människor,
men under guds ledning
(enligt följande inlägg:http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=95160).
Mina teser/frågor, som jag
skulle önska er kommentera,
lyder som följer: om Gud ser
övervakar varje
sammansättande/tolkande av
bibeln, borde han inte också
då ha gett sitt godkännande
till alla prehistoriska
sammansättanden/tolkanden av
bibeln (på samma sätt som
han, enligt er, gör idag) då
gud inte möjligtvis kan ha
ändrat sin uppfattning om
etik och moral? Om gud är
allsmäktig, och är grundaren
och grunden till allt som
finns och existerar, och
styr allt detta på det vis
som han 'vet' är rätt, borde
han inte då sedan tidernas
begynnelse ha satt en
stenfast grund i etik och
moral?
Tack för din fråga. Du söker efter en ”stenfast grund i etik och moral” utifrån bibeln. Eftersom bibelns texter spänner över så stora epoker både beträffande tid och kulturella mönster behöver vi ta oss in till kärnan när det gäller grunden för etik och moral. Om man letar efter en gränsdragning mellan olika tiders kulturella livsmönster och de bibelns etiska grundläggande principer så går det att hitta. Eftersom vi inte tror att den grundläggande etiken sitter i vilken frisyr man har, eller hur man utför olika detaljer, vad man äter eller hur man förrättar offer osv behöver vi komma närmre den ”stenfasta grunden” som du efterfrågar. Vi hittar summeringen i tio Guds bud (skrivna i sten). Här finns essensen av etiken och moralen. Här finner du också svaren på din fråga. Principerna ligger till grund för vårt samhälles lagar och normer.
Att varje tid och kultur gör sina avtryck i gestaltandet av principerna är naturligt. Det är också naturligt att människorna i sin egen tid under årens lopp har färgat texterna i Bibeln då de skrivits. På samma sätt kan vi konstatera att vår tid, vår kultur och vårt levnadsmönster gör sin tolkning av de grundläggande principerna. Det är en förutsättning för att kunna leva med tron i tiden. Alla som seriöst funderar över etik vet också att det ofta framträder dilemman. Det är tillfällen då man inte kan välja mellan rätt eller fel utan tvingas välja det som leder till minst skada men som kanske ändå i ett längre perspektiv leder till något gott. Etiska dilemman hör till varje tid, varje liv och det görs naturligtvis också tolkningar i varje tid. Det betyder för den sakens skull inte att grundprinciperna förlorat sin betydelse.
Det är som om buden, och även din fråga, är en spegel av livet. Man vill att tillvaron skall vara lätt att tolka och man vill gärna finna entydiga svar. Man vill veta att man väljer rätt. Då är det lätt gjort att man missuppfattar tron som om den var en förenkling av livet. Men istället är det tvärt om. Tron hjälper oss att se och förhålla oss till grundprinciper om gott och ont.
Vår tro lär oss att se att vi är beroende av Gud. Men alltför ofta vill människan själv kontrollera och tala om exakt hur det skall vara. Risken med en förenklad bibeltolkning med alltför många exakta svar, är att Gud glöms bort till förmån för människans egna kontrollbehov. Det finns många varnande exempel på hur människor glömt bort de etiska grundprinciperna i jakten på de exakta svaren och förhållningssätten. Man ville så väl och ändå blev det så fel. Låt Bibeln vara Gud ord, inte för de snabba svarens skull utan snarare så att texterna får leva och utmana var och en utifrån våra olika livssituationer!
_________________________________________________________________________________________________________________________________________________________
Varför katoliker firar jul den 25 december medan protestanter (Lutheraner) firar jul den 24 december?
Svenskarna, firar till skillnad från de flesta andra, julens höjdpunkt på julafton och inte på juldagen. Förr räknade man att dygnet började kl sex den föregående dagens kväll. Aftonen den 24 december är alltså i gammalt tänkande inledningen på juldagen. Att juldagen hamnade den 25 december beror på att Jungfru Marie bebådelsedag firas den 25 mars. Det var då Maria fick veta av ängeln Gabriel att hon skulle föda Jesus. Nio månader efter bebådelsedagen kommer Jesu födelses fest.
I gamla tider fanns redan en romersk högtid som julen sammanföll med då man firade den obesegrade solens fest, vintersolståndet, alltså den dag då dagarna börjar bli längre och nätterna kortare. Människor i många kulturer och urbefolkningar har så länge man minns firat denna tid på året på olika sätt, så var det också i vår del av världen. I den kristna traditionen fanns också en solsymbolik, bilden av Gud som rättfärdighetens sol, på det sättet kunde den romerska festen eller lokala firanden lätt förvandlas till en kristen högtid.
______________________________________________________________________________________________________________________
Varför är jesu död uppståndelse så viktig för kristendomen? och hur har jesus korsfästelse, död och uppståndelse påverkat oss och vårt samhälle?
Hej, tack för din fråga.
Jesu död och uppståndelse är så viktiga eftersom det ger oss en beskrivning av vem Gud är och vår relation till Gud. Innehållet är hisnande och det finns många böcker som skrivits om det här. Jag väljer att sammanfatta det med tre ord:, 1, Kärleken 2. Vägen, 3. Förlåtelsen. Ta gärna kontakt med din hemförsamling så får du veta mer.
1. Kärleken, Det Gud gör i döden och uppståndelsen är en kärleksförklaring. Det mest centrala bibelordet man brukar använda är Joh 3:16, där det står: ”Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan har evigt liv.” I Jesu död och uppståndelse ser vi vad Gud är beredd att göra för varje människa. Han är beredd att offra allt. Det är en kärleksförklaring som saknar motstycke, och den är riktad till varje individ. Den mäktige Guden, större än allt, skapare av hela universum är samtidigt så nära varje människa att han är beredd att offra livet för din och min skull. På samma sätt är vi kallade att finnas till för varandra.
2. Vägen, det Gud gör i Jesu död och uppståndelse öppnar vägen för varje människa in i evigheten. Vi väldigt lite om lvet på andra sidan, när döden inträffat. Vi har gott om bilder och förutsägelser, men vi vet inget. Är det slutet eller en början, eller båda ock? Genom Jesu död och uppståndelse får vi reda på att Gud har makten över liv och död. Jesus bjuder in oss att vara med honom här och nu och efter detta livet. På det viset brukar man säga att Jesus öppnar vägen till evigheten, till livet efter detta för oss. Han har dött och uppstått före oss och kallar oss att gå samma väg. Det ger oss en oerhörd trygghet i livet och döden.
3. Förlåtelsen, på många olika sätt beskriver bibeln Jesus som ett offer som dör för mänsklighetens synder och brister. Det som inte vi kan göra det gör Gud. På korset, in i döden bär han all världens smärta och elände för oss. Gud visar på förlåtelsens möjlighet och betydelse. Man brukar säga att han försonar världen med sig själv. Därmed kan vi få förlåtelse och helande för det som blir fel i våra liv. Vi får kallelsen att förlåta så som han har förlåtit oss.
Som du kanske ser bygger hela det kristna budskapet på att följa Jesus. När vi gör det tänker vi oss en rörelse, att vi går från död till liv. Det kan handla om varje sammanhang, ett litet vardagligt eller helt och allomfattande och gäller hela världen. På så vis är detta ett kärleksbudskap som påverkar oss och har gjort så sedan vi kom i kontakt med det. I Bibeln talar Jesus ofta om att våra hjärtan behöver förändras för att vi skall bli mer kärleksfulla. Det är på sätt och vis att gå från död till liv.
Jesu död och uppståndelse är grunden för den kristna tron. Eftersom vårt västerländska samhälle har vuxit fram ur den kristna tron har den påverkat oss och vårt samhälle enormt mycket. Man kan se exempel inom nästan varje område. Därför står det också i skolans läroplan att det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. Ett tydligt exempel är när svenska folket skulle lära sig läsa. Då var det i första hand Bibeln, Psalmboken och Katekesen man hade tillgång till. Man kan säga att alla som läste, de läste de skrifterna. På så vis fick Jesu död och uppståndelse inspirera människor att finnas till för varandra, man byggde vidare och utvecklade skolor och sjukhus osv. Jesu död och uppståndelse har inspirerat till att känna hopp och framtidstro även bortom döden. När sorgen drabbat människor har många funnit tröst i tron för att orkar leva vidare. Jesu död och uppståndelse har lyft fram förlåtelsens och försoningens möjlighet.
Tyvärr inte alltid så att kärleken, vägen och förlåtelsen har fått stå i centrum. Ofta har de som suttit på makten använt tron för egna syften, t ex för att få mer makt, för att tillskansa sig resurser eller för att kunna behålla och utöka kontrollen. Eftersom den religiösa tron ligger så nära människans livsuppfattning kan den användas för att manipulera och kontrollera. Olika maktmänniskor har påstått sig kunna utestänga andra från det som tron erbjuder. Man har hotat och skrämt en hel del med hjälp av tron under årens lopp. Idag ifrågasätter och kritiserar vi naturligtvis det. På det viset har också samhället påverkats av budskapet ibland negativt. Allt kan missbrukas, även
____________________________________________________________________________________________________________________
Varför skapade Gud all denna smärta?
Varför
skapade Gud all denna smärta som
jag måste stå ut med varje dag
sedan mer än 30 år tillbaka. Jag
har säkert lagt ut en miljon
kronor på alla läkarbesök och
utredningar som gjorts av den
fruktansvärda huvud och tandvärk
som jag har nästan varje dag men
ingen har hittils hittat något
fel på mig. Jag ber till Gud
varje dag att han skall ta bort
min värk men han verkar inte
lyssna på det örat, just idag
har jag mått väldigt bra så
kanske har han äntligen
hörsammat min bön, jag har
kunnat göra ganska mycket här
hemma som att städa och vädra
garderober som jag inte orkat
med på den dag jag minns. Gode
Gud om det är din vilja skulle
jag mycket gärna vilja slippa
min värk och jag skulle mycket
gärna vilja hjälpa andra som är
i samma situation som jag
Man skulle kunna uppfatta din fråga som en bön. Man brukar säga att bönen är hoppets språk. Som att något måste få bli sagt. ”Jag tror inte på Gud, men just nu är jag fruktansvärt arg på honom”, sa en förtvivlad mamma. Hennes son var svårt sjuk och ingenting av mänskliga ansträngningar hjälpte. Orden som måste få sägas kan få befria tankarna och något kan ske.
Din fråga som är personlig i din situation, delar du samtidigt med alla skulle jag vilja påstå. För, vad mer finns att fråga? Varför måste det göra så ont och vad är meningen med det? Frågan är knuten till alla andra frågor om världens mörker och elände. Varför?
När Jesus står inför sitt lidande ber han att få slippa alltihop, ”Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.” (Luk 22:42) Bönen är lik din, bönen att få slippa och samtidigt uttrycker en ödmjukhet inför rådande förutsättningar.
Jag har inget svar på din fråga, jag delar den tillsammans med mänskligheten.
Vi kan konstatera att smärtan som fenomen hör livet till. Smärtan i sig är aldrig livets mening, men den finns där och drabbar ibland skoningslöst. Förutsättningarna inte är rättvisa. Ibland blir människor friska, ibland inte. Det finns vetenskapliga konstateranden om vilka omständigheter som ger vilka symptom. Men det fullständiga svaret på frågan ’varför’ förblir obesvarad genom mänsklighetens historia.
Det finns två perspektiv ur vilka människor hämtat kraft att uthärda mörker och smärta. Det ena är att få söka tröst i bön och förbön, i hoppet om att Gud kan hela. Då inga förändringar sker, finns ändå tröst i närvaron av andras omsorg och ytterst i Guds ständiga närvaro och omsorg trots smärtan. Gud ger oss inte smärta, men kan ge oss kraft att uthärda den.
Det andra perspektivet är att när vi upplever smärta delar vi den med Kristi lidande. Vi lider med honom, så som han har lidit för oss. Det kan ge oss en känsla av samhörighet och tröst. I Psaltaren 139 står det ”Du omger mig på alla sidor”. Orden utgör en bild av att det inte finns någonstans där Gud inte varit före oss, vare sig av det som ligger framför eller bakom oss. Jesus delar vår smärta, och vi delar hans.
Även om vi många gånger står frågande är vår tro att vi en gång skall få någon sorts förklaring. Till dess får vi sälla oss till formuleringen i Korintierbrevet, ännu är min kunskap begränsad, då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Här ryms mänsklighetens samlade hopp i det vi kallar för tro.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tänk om vi inte kan tillbringa våra liv tillsammans efter döden?
Hej. Jag älskar min pojkvän som är helt underbar. Jag kallar mig kristen men det gör inte han, även om han tror på en större makt och att det kan finnas ett liv efter detta. Ibland har han följt med mig till kyrkan på olika samlingar och gudstjänster. Kanske kommer han att tro i framtiden säger han. Snart är jag 21 år och vi har varit tillsammans i tre år nu. Om vi hade kunnat dela vår tro fullt ut nu skulle jag inte tveka, utan säga att jag vill leva resten av mitt liv med honom. Men tänk om vi inte kan tillbringa våra liv tillsammans efter döden om han inte tror? Vad är himlen utan den jag älskar? Nu vet jag inte vad jag ska göra. Tänk om jag går för långt i relationen och det visar sig att jag sårar oss båda?
Hej, tack för din fråga.
Din oro om vad som händer efter detta livet delar du med många. Särskilt den om vad som skall hända med dem vi älskar. Den oron kan stundtals kännas starkare än funderingarna om vad som skall hända oss själva. Men om man inte vill börja spekulera i sånt man inte kan svara på blir svaret, att den frågan får vi lämna åt Gud. Det är något vi kan vara glada för. Vi slipper bekymra oss om det nu. Nåden är större än vad vi kan tänka och förstå.
Ändå vill vi ju veta, men det går inte. Det blir lite knepigt när vi utifrån vårt perspektiv och vår oro, vill planera något som vi inte kan säga något om. I tro får vi helt enkelt lämna det åt Gud. Vi har Guds löften som ger vår längtan svar och vi har hoppet att leva i. Vi kan också påminna oss om att Guds omsorg är betydligt större än den vi kan åstadkomma själva. Bibeln ger många exempel på det t ex i liknelsen om den förlorade sonen, det förlorade fåret mfl.
Frågan om vad som händer med äktenskapet efter döden ställdes till Jesus. (Luk 20:27-40) Han svarade: ”Denna världens människor gifter sig och blir bortgifta, men de som befinns värdiga att komma till den andra världen och uppstå från de döda, de gifter sig inte och blir inte bortgifta. De kan ju inte mera dö, de är som änglar, och de är Guds söner eftersom de har fått uppstå.” Han skiljer alltså mellan denna världen och den som kommer. Äktenskapet är något som hör till det vi lever och vet om nu. På andra sidan råder andra förutsättningar som vi helt enkelt inte behöver bekymra oss om nu. På samma sätt får vi också leva utifrån det vi vet idag. Om morgondagen vet vi ännu ingenting, men vi tror och hoppas.
Jag önskar dig allt gott och Guds rika välsignelse i din och din väns relation.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hur är det med förlåtelsen efter att man är frälst?
Hej, jag är ganska nytroende eller vad
man ska säga. Känner mig frälst och
känner kärleken från Gud. Ibland kan
frestelser ändå kännas jobbiga att stå
emot och man råkar synda på ett eller
annat sätt. Vid ett tillfälle
porrsurfade jag, visste jag att det var
fel, men jag valde att inte bry mig, jag
lät mig hänges även fast jag kände och
visste att det var fel. Därefter vart
jag rädd för att ha medvetet ha struntat
i Guds ord efter min frälsning. Har bett
om förlåtelse efteråt, men hur ser
Gud/Jesus på att man gör nått som är fel
fast man vid tillfället är säker på att
det inte är rätt, efter man är frälst?
Blir man förlåten? (hoppas du förstår
hur jag menar, vissa menar ju att det är
mycket värre efter man är frälst)
Hej !
Tack för din fråga, du berör något oerhört väsentligt. Vad innebär förlåtelsen och frälsningen?
I bibeln talas det en hel del om den gamla och nya människan, att vi blir pånyttfödda i tron på vad Jesus har gjort i försoningen på korset för oss. Det är då viktigt att komma ihåg att ingen människa av egen kraft kan åstadkomma detta. Det är en gåva från Gud till oss. Samtidigt är det inte meningen att vi skall vara passiva och likgiltiga inför det som är uppenbart fel. Vi är kallade att vara Guds medarbetare på jorden och allt vi gör kan tjäna till att Guds rike får ta gestalt här och nu. Det du gör har betydelse. När vi tar ansvar och lever av Guds kärlek och godhet delar vi den vidare, det är vår uppgift.
Problemet blir ofta, precis som du uttrycker, att man tycker sig vara frälst och pånyttfödd och lever i gemenskap med Jesus, men ändå upplever att man inte klarar av att följa det som är gott, sant och riktigt. Men var lugn, du är i gott sällskap. Du har upptäckt det som i princip alla människor upplever och som inom kristenheten på latin uttrycks som ”simul justus et peccator.” Det betyder samtidigt rättfärdig och syndare. Vilket betyder att vi lever i Jesu nåd och förlåtelse samtidigt som vi lever i den fallna världen med allt vad det innebär av misstag, svek och tillkortakommanden. Vi blir alltså inte av med det som är destruktivt i vår personlighet bara för att vi följer Jesus. Det är något vi får kämpa med hela tiden.
Den här kampen tar sig olika uttryck för olika människor. Det finns många exempel på sammanslutningar där man strävar efter en till synes stark moral och ett fläckfritt beteende inom vissa områden. Samtidigt brukar baksidan bli avsaknad av kärlek till dem som inte klarar kraven och normerna. Jämför vi med Jesus så gjorde han tvärt om, han var sträng mot dem som hade tro medan han var oerhört kärleksfull mot dem som i andras ögon inte höll måttet. Det är en tröst och en fingervisning om djupet i förlåtelsen.
Poängen i förlåtelsen och frälsningen är att Jesus skall få omvända våra hjärtan och prägla oss så att vi vill det goda. Men detta är något vi får kämpa med varje dag. Vi får ”dag för dag leva i vårt dop” som vi ber i samband med dopgudstjänsten. Detta handlar om en daglig bekännelsen och upprättelsen. Vi blir inte färdiga utan får ta del av kampen för det goda varje stund. Förlåtelsen är utan gräns men finns inte för att skapa likgiltighet utan ge ny kraft i kampen för det goda.
Ett av Paulus uttryck för kampen lyder:
”Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr , det gör jag. … Det goda som jag vill, det gör jag inte men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. ” (saxat ur Rom 7:15-25)
Vem kommer till himlen?
Vem kommer till himlen och vem är gud
mest nöjd med av dessa två levnadssätt ?
A) En kristen som har erkänt jesus som
herre i sitt liv, har fått alla
"verktyg" för att vinna fler människor
till kristendomen. Till trots väljer
han/hon att bara umgås med kristna och
utmanar inte sin tro (alibikristen). B)
En icketroende som t.ex arbetar inom
vården, arbetar ideellt med människor i
nöd och skänker pengar till behövande
etc. Den personen hjälper ändå människor
som gud skapat. 2, Jag ska gifta mig med
en troende men är själv inte kristen.
Vad rekommenderar du, att vi gifter oss
borgligt eller kan man som icke-troende
lova varandra trohet inför gud? 3, Min
framtida man och jag kommer säkerligen
ta våra barn till kyrkan ibland dock
kommer de troligtvis inte "utbildas" i
den kristna tron aktivt. Räknas våra
barn som "orena" om de inte erkänner
gud? Tacksam för svar
Dina frågeställningar handlar om samma grundfråga, nämligen hur ser Gud på en människa som är troende och en som inte är det. Först och främst vill jag understryka att ingen kan göra sig till talesperson för vad Gud vill och inte vill, eller vad Gud gör eller inte gör. Gud är större än vad som ryms i våra tankar, våra erfarenheter och våra beskrivningar. Det vi kan göra är att peka på vad vår tro och Bibeln säger. Men märk väl att vi genast lagt på ett tolkningsfilter då vi gör det. Givetvis förhåller vi oss till en samlad erfarenhet i tro som finns i vår kyrka och i vår tradition. Samtidigt kan det vara andligt förfriskande att också påminna sig om att ingen annan kan stå i vägen för din relation till Gud. Den är fullständigt unik och fantastisk. Men vi finns till för att hjälpa varandra. Ta därför kontakt med din hemförsamling och hör om det finns någon att samtala med om de här frågorna som är så viktiga.
Men vad säger då vår Bibel om tro och Guds förhållande till människan?
Man kan ibland tolka argument i stil med ”att vara oren för att man inte tror” eller ”att man skulle vara mindre värdefull i Guds ögon” pga det, som använda för att ”skrämma” folk till tro.”Tro på Gud, annars…” Men egentligen är perspektivet ett helt annat. I bibelns perspektiv handlar det om att relationen till Gud är en förutsättning för livet. Finns inte Gud, finns heller inte förutsättningar för liv. Konsekvensen att på något sätt vända sig bort från Gud blir då i Bibelns beskrivningar ett sätt att vända sig bort från livet. Därför blir det lite komplicerat att tala om att leva utan att tro eftersom det i Bibelns perspektiv är en omöjlighet. Kanske man kan förstå det här lite mer om man säger att trons motsats inte är otro utan hopplöshet. Att tro skulle på så vis kunna formuleras som att vara i hoppet.
Ofta använder man ett bibelord ur Joh 3:16 för att beskriva vad tron handlar om.
”Så älskade Gud världen att han gav sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.” Versen är viktig, och den pekar tydligt på att Gud älskar världen, människan, livet. Han gör det så mycket att han är beredd att offra det finaste han har. Den självuppoffrande kärleken föder hoppet att tro på livet och Gud. - Så är vi kallade att leva, så lever Gud för oss. - Men, undrar man ofta, det står ju ”de som tror på honom ska ha evigt liv”, vad händer med de andra? Versen fortsätter ”Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” Så fortsätter texten med en beskrivning om att vända detta ryggen är som att vända ljuset och livet ryggen. Bär man på mörker som man inte vill låta Gud genomlysa, blir man naturligtvis kvar i mörkret, säger texten.
Följdfrågan blir, vad det betyder att tro?
Man brukar tala om munnen, hjärtats och händernas bekännelse. Ofta är vi så fixerade vid munnens bekännelse, att säga, tycka, tänka på ”rätt” sätt att vi glömmer de andra. Men tron rymmer mer, där ryms också en ordlös förvissning i hjärtat och där finns en tro omsatt i handling som uttrycks i det vi gör. Därför blir det lite fyrkantigt att försöka dela upp, värdera och klassificera tro. Det går inte riktigt. Därför kan jag inte heller svara rakt och enkelt på dina frågor. Det får bli en sak mellan Gud och varje enskild individ. Kyrkans uttryck för att manifestera Guds erbjudande till människan går genom dopet och nattvarden, där finns tröst, kraft och styrka att växa i Guds närhet. Det som sker i dessa handlingar gäller. Det ger en visshet att vila i då livets skiftningar och erfarenheter ofta pekar på motsatsen.
Hur möter Gud en människa som vänder om och söker sig tillbaks till honom?
Jesus ger oss en bild i Berättelsen om den förlorade sonen. (Luk 15) Där beskrivs Gud som en Far som redan på långt håll får syn på människan, som fylls av medlidande och springer emot människan och omfamnar henne. Sen blir det fest!
Som du kanske läser mellan raderna så är jag övertygad om att Gud älskar varje individ och att det aldrig kan vara fel att komma i Gud nära. Att gifta sig i kyrkan kan vara ett sätt. Därför vill jag naturligtvis uppmuntra er att gifta er i kyrkan. Vi kan våra uppfattningar om mycket, men ibland överraskar livet oss så att vi ser och upplever mer. I mötet med tro är det så, därför är det aldrig fel att söka kontakt eller komma till kyrkan oavsett vad man tror eller inte tror.
Tungotal
Hej! Jag undrar en sak. ett tungotal, kan man få ett sådant om man ber om det fast man bara är 14 år? och om man får det hur ska man få fram det,eller lixom... kan man bestämma när man vill tala i tungor? försök svara, snälla :)
Först ett kort svar på dina frågor, därefter ett långt.
För att svara kort på dina frågor: ”när får man tungotal och hur man får fram det” så vill jag säga att du själv känner och vet om du har fått det. Man kan prova att tala i tungor, det kan kännas äkta men det kan också kännas påhittat. Det är en sak mellan dig och Gud. Tungotalet finns inte bara för din egen skull utan också för att du har ett uppdrag för dem som finns i omkring dig. Man kan inte själv pressa fram ett tungotal det kommer som en gåva och känns i så fall helt naturligt och äkta. Du kan själv känna om du har fått det. Det är inte fel att våga prova, men heller inte fel att låta bli. Förmodligen finns det människor i din hemförsamling som kan hjälpa dig i de här frågorna, hör gärna av dig till dem.
Så till ett längre svar med utgångspunkt ur några bibelord:
Guds Andes verksamhet finns som du säkert vet beskriven på olika ställen i Bibeln. I Gamla Testamentet finns det beskrivningar om att Guds Ande kommer över t ex profeter och de kommer i hänryckning (1 Sam 9).
I Nya Testamentet finner vi beskrivningar av Den Helige Ande som verksam i de olika församlingarna efter den första Pingstdagen. (Apg 2) Andens gåvor är olika och finns för att bygga upp församlingen: ”När ni samlas har var och en något att bidra med: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttolkning. Men allt skall syfta till att bygga upp.” (1 Kor 14:26). Man brukar säga att kännetecknet för den Helige Anden är att den alltid pekar på Jesus. Dopet är vårt synliga tecken och bekräftelse på att vi har fått Den Helige Ande. ”…med det bad som återföder och förnyar genom den heliga anden. Genom Jesus Kristus, vår frälsare, har han låtit Anden strömma över oss…” (Tit 3:5-6) Det finns alltså löften om att vi får den Helige Anden i dopet. Frågan är bara hur det tar sig uttryck. Ett uttryck kan vara tungotal men det kan också vara mycket annat.
Tungotalet är bönens språk: ”Ty den som talar med tungor talar inte till människor utan till Gud; ingen förstår honom, i sin ande talar han hemligheter.” (1 Kor 14:2) Det finns många som talar i tungor, men också väldigt många som inte gör det. För oss som inte gör det (t ex jag själv) kan det till en början kännas främmande. Samtidigt så är det befriande att frimodigheten och förmågan att be kan komma som en gåva från Gud i form av tungotal. Gåvorna är olika och jag behöver inte få samma som någon annan. De personer som jag mött/möter som talar i tungor kan kontrollera det själva. Det är som att själv bestämma när man skall tala eller vara tyst. Många använder det när man ber tyst för sig själv eller när man ber för andra. Jag tror inte att det finns någon åldersgräns för tungotal. Men jag tror heller inte att det är meningen att alla skall tala i tungor. Det finns sammanhang där man använder tungotalet som ett villkor för att på något sätt mäta om Guds Ande är närvarande. Det är obibliskt. Gåvorna är många och olika och vi kan inte välja själva vad vi skall få. Det är gåvor vi får från Gud för att bygga upp församlingen.
Eftersom människor i grupp har svårt för olikheter och vill att allt helst skall vara likadant, blir det ofta oförståelse och splittring när människor har olika upplevelser och tolkningar av tron. Andens gåvor betonas olika mycket i olika kyrkor, det har i sin tur har vållat stridigheter. Stridigheter som egentligen är helt onödiga eftersom utgångspunkten är att vi ska vara olika för att bygga upp varandra. Därför är det också viktigt att påminna sig om det som kallas för andens frukter, alltså resultatet av vad anden gör. Där Guds Ande är verksam finns det ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” (Gal 5:22-23) Saknas detta bör vi verkligen ompröva om vi ägnar oss åt rätt saker.
Må ditt liv med Gud bli till välsignelse för dig och din omgivning.
Tro eller inte tro
Hej! Jag har skrivit till er förr och jag har då haft en ganska fientlig inställning till er. Jag vet ej riktigt varför jag har varit sådan mot er, men jag antar att frustration är en bidragande orsak. Detta brev kan kanske bli lite rörigt men jag skall försöka vara så tydlig jag kan. Jag har under ganska många år haft ett intresse för religion, eller snarare vad religioner säger om våra liv efter döden. För detta är något som har börjat skrämma mig de senaste åren. Och anledningen till det är för att jag inte kan avfärda tanken på att helvetet kanske faktiskt existerar. Det är väldigt svårt för mig att skriva det här brevet, eftersom jag då indirekt erkänner för mig själv att jag tror på religiös vidskepelse. Jag känner mig ibland som en schizofren. Utåt sett har jag en väldigt kritisk och fördömande syn på religion, kristendomen i synnerhet, och betonar vikten av att tro på det som går att bevisa. Men i min ensamhet börjar jag ofta fundera på frågor om liv och död och blir då rädd för att jag kanske är dömd för all evighet. Och det är här mitt stora dilemma kommer in i bilden. Den ena halvan av mig hoppas att det inte finns någon gud för då finns det ingenting att vara rädd för enligt min åsikt. Då hade jag lättare kunnat acceptera döden som det definitiva slutet och istället vara tacksam för det här livet och leva det till fullo och göra det jag älskar. Umgås med vänner förkovra mig i mina intressen etc. De saker jag nämnde är förmodligen inga synder men jag ägnar mig åt väldigt mycket annat som förmodligen är synd enligt Gud. Den andra halvan av mig "försöker" tro på gud. Men det som hindrar mig är att jag har svårt att tro på sådant som det inte finns bevis för. Dessutom är jag inte beredd att göra alla de uppoffringar som krävs för att vara kristen. Det känns som att jag måste uppoffra allt som skänker mig glädje. Tänk om det i slutändan visar sig att kristendomen (och alla andra religioner också för den delen) faktiskt bara var en bluff. Då har jag kastat bort hela mitt liv på en lögn istället för att ta till vara på det och leva det till max. Jag hoppas ni förstår att det är svårt att formulera alla sina tankar i ett brev på det här sättet. Men jag vill sammanfatta mina tankar lite för att göra det lite lättare för att svara (om ni tar er tid till det) Ena halvan av mig hoppas att det inte finns någon gud av det enkla skälet att det då inte finns någon domare att frukta vid livets slut. Den andra halvan av mig ”försöker” tro för att jag inte helt kan avfärda tanken på att det kanske finns ett helvete för dem som inte accepterar Kristus. Det som hindrar mig är mitt förnuft. Varför kan inte Jesus förlåta alla människor? Och då menar jag verkligen alla. Även ifall de inte accepterar Jesus. Jag ber om ursäkt ifall mitt brev är en aning rörigt men jag hoppas att ni ändå förstår vad jag menar. Jag hoppas att jag kommer få ett personligt svar från en präst eller diakon. Med vänliga hälsningar agnostikern
Det finns två sätt att se på livet. Du kan betrakta livet som en kamp. Det är nog ofta så som vår västerländska kultur uppfattar det. Det gäller att ha höga ambitioner och att armbåga sig fram för att förverkliga dem, att vara bäst, att göra en massa saker och sedan lyckas med dem. En kamp där allt skall kunna bevisas. En kamp där man förutsätter att min egen vilja och Guds vilja står i konflikt med varandra.
Men du kan också betrakta livet som en gåva. Allt du behöver blir dig givet. Istället för att kämpa får du leva i tillit och överlåtelse. Att se på livet ur tacksamhetens perspektiv skapar en rikedom bortom pengar och materiell välfärd. Egentligen lever du redan i tillit och överlåtelse på ditt eget lilla vis eftersom du skriver om att du vill göra det som du älskar, vara med vänner mm. Att man lever sitt liv med inspiration av kärlek, förstånd, vishet och liknande är ingen som kräver något särskilt bevis för. Ändå lever litar man på att det finns, inte att det är människor som alltid har sluta baktankar med kärleken. Tänk om steget till att tro på Gud inte är längre? En gåva att leva i och ta emot. Ett mysterium bortom bevis och förklaringar. En kärlek och godhet vi får ta emot för att ge vidare. Ibland tror så många att Gud är vår motståndare som vi kämpar mot. Men bibeln säger motsatsen. Vi är Guds medarbetare. Gud vill kämpa och arbeta tillsammans med dig. Jag kan inte låta bli att ställa några motfrågor till det du skriver: Vad är det som säger att din vilja står i konflikt med vad Gud vill? Vad är det som gör att du utgår från att det är så? Varför skulle Gud inte kunna använda dig? Jesus kan förlåta alla människor, men vad är den förlåtelsen värd om han inte betyder något för dig?
Jag tror att Jesus är Gud, nämligen Gud Sonen...
Jag tror att Jesus
är Gud, nämligen Gud Sonen. Jag tror på
det kristna dopet, som är "till
Kristus". Jag är övertygad om att vi
blir delaktiga i "det nya förbundet"
genom nattvarden: Sammalunda tog han ock
kalken, efter måltiden, och sade: "Denna
kalk är det nya förbundet, i mitt blod,
som varder utgjutet för eder. (Luk.
22:20) Se även (1 Kor. 11:25) Genom att
tro på Jesu lösenoffer och sätta sin
förhoppning till det, blir man räknad
som rättfärdig i Guds ögon. Jag är
övertygad om, att det inte finns någon
annan väg till Gud än genom Kristus, som
själv är Gud. I Koranen, sura 5:75, står
det: ”Messias, Marias son, är inget
annat än en budbärare som budbärarna
före honom…”. Jag finner det vara en
enorm skillnad mellan min tro på Kristus
och muslimernas tro om honom. Inte
uttrycker Koranen att Jesus är Gud eller
Guds Son. Muslimer döps inte "till
Kristus". Muslimer firar inte Herrens
nattvard och blir därigenom inte heller
delaktiga i "det nya förbundet". Allah
är inte Israels Gud. Allah är inte de
kristnas Gud. Kristus är inte Allahs
son. Kristus är inte Allah. Allah är
inte Bibelns Gud. Att några människor
påstår att Allah är Gud, bara för att
"det namnet" betyder "Gud", hjälper inte
ett dugg. Att araberna härstammar från
Abraham, genom Ismael (alltså inte genom
Isak), anser jag inte ha med saken att
göra: Dock, vad säger skriften? "Driv ut
tjänstekvinnan och hennes son; ty
tjänstekvinnans son skall förvisso icke
ärva med den fria hustruns son." (Gal.
4:30) Nu vill jag veta, om Svenska
Kyrkan har en annan uppfattning om Allah
än vad jag har. Jag fick nämligen höra
på ett Bibelstudium idag, i SvK:s regi,
att Allah är samma Gud, som jag tror på
och tillber.
Svenska kyrkans bekännelse stöder sig på bl a apostoliska- nicaenska-, atanasianska trosbekännelserna tillsammans med andra skrifter. I samtliga texter framgår att vi tror på en treenig Gud; Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Därmed skiljer sig inte din uppfattning om Allah från Svenska kyrkans bekännelse.
Men vi strävar efter förståelse och dialog med andra religioner och samfund. Att se vad som förenar oss är både berikande och spännande. Nog finns det beröringspunkter i beskrivningen av Gud mellan de olika religionerna? Medan vår kallelse är att hålla oss till den bekännelse som samlar oss som kyrka, är det viktigt att också komma ihåg att Gud är större än våra beskrivningar och uttryck.
Hur gick det till när Jesus uppstod och var tog kroppen vägen?
I slutet av evangelierna berättar Matteus, Markus, Lukas och Johannes var och en på sitt sätt om vad som hände efter uppståndelsen. Läs gärna det eftersom det är de ögonvittnesskildringar vi har om vad som hände. Utifrån dessa beskrivningar har kyrkan format dogmer som blivit en Kristologi, en lära om Jesus. Du kan enkelt slå på t ex Wikipedia under rubriken Kristologi, om du vill ta del av en överskådlig uppställning om hur man argumenterat under kyrkohistorien kring Jesu gudomliga och mänskliga natur. Som du då kan se har idéerna och influenserna varit många och färgats av sin tids sätt att tolka tillvaron. För att forma en gemensam hållning samlades man till kyrkomöten och beslutade om en bekännelse. När man tar del av alla olika tolkningar under historiens gång kan man bli villrådig och fundera på hur det är med alltihop egentligen. Jag brukar då gå tillbaks till vad Jesus själv sa och gjorde. Han undervisade ju och predikade själv långt innan det fanns några läror om honom. Det första det står att han berättar om är ”det glada budskapet om Guds rike.” Det tycker jag är så fint.
Men vad står det då, sammanfattningsvis i evangelierna? Jo, det finns ingen beskrivning på hur uppståndelsen gick till. Om man läser i evangelierna talar de om att Jesus har uppstått och att bindlarna efter honom ligger kvar i graven. Det är den enda informationen vi har om sekvensen vid själva uppståndelsen. Änglar förmedlar sedan budskapet om vad som har hänt i vissa skildringar, i andra ser och tror lärjungarna själva när de finner bindlarna i graven. Att det var kroppen som uppstod finns skildrat i människors möte med den uppståndne Jesus. Det beskrivs att han äter och att några rör vid honom t ex i avsnittet om Tomas tvivlaren. Men det verkar samtidigt finnas någon sorts kroppslig förändring som gör att man inte känner igen honom direkt. Maria som står utanför graven och gråter, tror att han är trädgårdsmästaren tills hon hör honom tala. Två män på väg till Emmaus talar med Jesus hela vägen men ser att det är han först när han bryter brödet vid kvällsvarden. I en annan passage kommer han plötsligt till lärjungarna som sitter instängda.
Beskrivningarna är relativt kortfattade och frågorna man vill ställa är många. Men kanske vi inte behöver veta mer egentligen? Det väsentliga finns där i beskrivningarna. Det står sedan att Jesus lämnade lärjungarna ”När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn.” Kroppen försvann med andra ord och har sedan aldrig återfunnits. I den kristna trosbekännelsen sätter vi ord på det genom att säga ”uppstigen till himmelen, sittande på Faderns högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.” Jesus är alltså där Gud är. Precis som änglarna beskriver för lärjungarna att ”Han går före er till Galileen” tänker vi oss att Jesus går före oss till Guds rike på andra sidan dödens gräns. Jesus är hos Gud och någon kropp finns därmed inte att söka. Istället kallas kyrkan för ”Kristi kropp” för att föra vidare Jesu ord, försoning, handling och gemenskap från tidevarv till tidevarv. Det gestaltas konkret i nattvardens ”Kristi kropp för dig utgiven”.
Vad betyder kristendomen för svenskar?
Vad tror du, eller ni präster, att kristendomen betyder för svenskar nationellt? Hur påverkas svenskar positivt av kristendomen? Och vad har det för betydelse för enskilda människor, så som för samhället?
Det var många bra frågor du ställer där svaren kan bli omfattande. Jag väljer ut några delar i mina svar. Det går naturligtvis att säga mycket mer:
För svenskar nationellt har kyrkan ett värde. Konkret finns det ett kulturhistoriskt värde i de gamla kyrkobyggnaderna runt om i vårt land. I enhetssamhället som Sverige tidigare utgjorde var kyrkan och folket samma sak. Idag är det annorlunda.Därför är man idag försiktig när man uttalar sig om vad kyrkan betyder nationellt. Många kommer kanske aldrig ens i kontakt med kyrkan längre.
I takt med att Sverige fått fler människor som tillhör andra religioner än den kristna kan Svenska kyrkan för många stå för det typiskt svenska. För andra som är svenskar och lämnat kyrkan är det naturligtvis inte så.
För alla dem som har svenska rötter långt tillbaks i tiden i Sverige står Svenska kyrkan som förvaltare av historiska rötter och tradition. Det här är en roll som Svenska kyrkan spelar nationellt. Men förhoppningsvis spelar kyrkan sin största roll som bärare av de tillhörigas gemensamma tro. Eftersom vi är en landsomfattande organisation med utbredd tillhörighet över hela landet spelar Svenska kyrkan en roll för det gemensamma samhället. Vi rymmer också en mängd olika perspektiv och en stor bredd i tron eftersom vi är många. Det som sker i Svenska kyrkan är mångas angelägenhet. Kyrkan strävar också efter att vara en röst för de svaga i samhället, dem som inte annars kommer till tals.
En annan aspekt är att kyrkan rent konkret ansvarar kyrkan för begravningsverksamheten på de flesta orter och tillhandahåller servicen i samband med gravsättning oavsett religiös bakgrund och tillhörighet. Kyrkan har också tillsammans med andra samfund vigselrätt. I de rollerna blir kyrkan statens förlängda arm i förvaltning och juridisk mening.
Jag tror att svenskar påverkas positivt av kristendomen genom att kyrkan betonar varje individs andliga behov och längtan. Det är så mycket som är kommersialiserat och styrt av ekonomi och kortsiktighet idag. Genom tron får jag kontakt med de större och eviga perspektiven. Kontakten med Gud är upp till varje människa att söka själv. I kyrkan ger vi varandra stöd, uppmuntran och möjlighet att finna Gud mitt i livet. Dessutom är det vår uppgift att slå vakt om varje individs värde och värdighet. Eftersom vi är många och olika finns det många traditioner och förgreningar som märks i kyrkan. Vi ser bredden som en styrka och möjlighet. Alla måste inte vara överrens om allt men vi är överrens om att vår tro har stor betydelse i våra liv.
Varje person är viktig eftersom samhället består av alla som finns här. Det personliga ställningstagandet och mötet får därför bärkraft i det stora sammanhanget. I kyrkan delar vi hoppet om framtiden och kraften att inte låta likgiltigheten ta över. På så vis föder också kyrkan ett socialt engagemang hos många som gör att vi tar hand om varandra och samhället. Inspirationen får vi främst från evangeliernas skildringar av Jesu liv, död och uppståndelse.
Det var några svar i korthet. Om du inte redan gjort det så ta gärna kontakt med kyrkan i ditt område så ser du hur det fungerar där du bor.
Vad innebär det att präster har absolut tystnadsplikt?
Vad innebär det att präster har absolut tystnadsplikt? Om en präst i ett själavårdssamtal eller bikt t.ex. får veta att ett brott ska begås, eller har begåtts, är han då hindrad från att varsko polisen? Spelar brottets art någon roll, och hur ser gränsdragningen i så fall ut?
Tystnadsplikten ser olika ut hos olika yrkesgrupper. För prästerna gäller absolut tystnadsplikt. Det betyder att inget av det som ägt rum i ett själavårdssamtal får föras vidare. Möjligheten att gå till annan instans, eller att uppmuntra någon att söka vidare hjälp eller kontakt finns alltid inom själavårdssamtalets ramar. Man kan erbjuda hjälp och kontakter på olika sätt i samtalet. MEN prästen är i och med sin tystnadsplikt skyldig att inte föra något vidare av det som yppats i bikt eller själavårdssamtal.
En missuppfattning som ofta finns är att prästen inte får lov att anmäla eller tala om saker som han/hon sett eller erfarit utanför själavårdssamtalets ram. Så är det inte. Ser en präst t ex ett övergrepp så kan man naturligtvis anmäla det. Men får man reda på det genom bikt eller själavårdssamtal hamnar det under sekretessen.
Ofta står man i situationer där man inte kommit överrens om att det är själavård eller bikt. Människor kan anförtro och berätta om sig själva i olika sammanhang t ex i föreberedelserna till en begravning. Då gäller sunt förnuft och prästen infogar naturligt informationen under ramen för tystnadsplikten. Därmed behöver ingen vara orolig att berätta det man behöver berätta.
Varför finns det inte så många nunnor och munkar i Sverige?
I och med reformationen på 1500-talet stängdes många kloster som funnits länge i Sverige. Klostren ansågs höra den katolska kyrkan till. Några kloster har dock hittat tillbaks och nya kommuniteter (grupper av nunnor eller munkar) har bildats även under senare år. Det finns många exempel på levande kommuniteter idag i Sverige. Om du tittar på länken http://www.svenskakyrkan.se/klostren/ så får du en överblick om hur det ser ut i vårt land.
Vad innebär treenigheten?
Jag har två frågor en om treenigheten och
en om syndens frukt. Första frågan är att jag
vill hävda att svenska kyrkans grundtro är att
Gud,Jesus och den Heliga anden är en och samma.
Jag har läst på forumet här på svenska kyrkan
och även"googlat" och fått det svaret. Men
prästen i min församling säger att så inte är
fallet utan att dessa tre är inte samma, utan
helt oberoende av varandra. Detta tror bla
Jehovas vittnen på ,eller har jag fel? Tyckte
det var märkligt att inte Prästen visste om
detta Mina andra fråga är varför man gestaltar
frukten som Adam och Eva åt av som ett äpple när
det står en frukt i Bibeln.
De flesta av oss har frågor om treenigheten så det är bra att du tar upp ämnet. Prästen i din hemförsamling svarar delvis rätt samtidigt som den bild du vill framhålla också delvis är rätt. I kyrkans bekännelseskrifter står det: "de (Fader, Son och Ande) betecknar något, som icke är en del eller en egenskap hos något annat, utan existerar självständigt." De tre som benämns som personer är "av samma väsende och samma makt" som Gud.
I den Nicaenska trosbekännelsen talar vi om en enda Gud, allsmäktig Fader... Guds enfödde Son född av Fadern före all tid...född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen.
Svenska kyrkan uttrycker i sin treenighetslära att Gud är större än vad som ryms i människans formuleringar. Det går bortom vårt förstånd. Man säger att Gud är en men ändå tre. Det går bortom vår förmåga att tänka. Fadern är Gud men inte samma sak som Jesus/Sonen och Anden, Jesus är Gud men inte samma sak som Fadern och Anden och Anden är Gud men inte samma sak som Jesus/Sonen eller Fadern. Kanske vi kan utläsa av detta att livets grund är en gemenskap som når bortom våra gränser och vår förmåga att med exakthet finna ett uttryck?
Ett enklare sätt att förstå tankemönstret är att tänka på vatten. Vatten (=H2O) finns i fast-, flytande- och gasform. Alla tre formerna är vatten (=H2O) men de är samtidigt inte samma sak och har olika samma egenskaper.
Att be till Jesus eller Fadern eller Anden är att be till Gud, men att be till Anden är inte att be till Fadern. Den här uppdelningen kanske inte blir så betydelsefull förrän man erfar vad varje del förmedlar. Anden kallas t ex också för Hjälparen och påminner alltid om Jesus. (Joh 14:26) Jesus är Gud som kommit till oss, visat och givit oss försoningens väg och möjlighet. Fadern brukar förknippas med skaparen. Samtidigt säger Jesus: "Fadern är i mig och utför sina gärningar." (Joh 14:10) Ett annat sätt att förstå Treenigheten är bilden av Fadern som har har två armar som omsluter oss, den ena är Jesus och andra Den helige Ande.
Sammanfattningsvis vill jag avsluta svaret på din fråga med några ord skrivna av präst som heter Bengt Pleijel: "Guds tre-enighet är inte till för att plåga våra hjärnor utan för att trösta våra hjärtan. Vi tror inte på tre gudar utan på En Gud, som uppenbarar sig för oss som Fadern och Sonen och Den Helige Ande. Guds tre-enighet är ett mysterium - en hemlighet. Vi kan aldrig först det helt. Så om du begriper, att du inte begriper så mycket av detta, så har du begripit något mycket väsentligt.
Ytterligare sätt att förtså Svenska kyrkans treenighetslära är att som du gör jämföra med andras bekännelse t ex Jehovas vittnen. Då kan man se vad kyrkan inte står för. Medan Svenska kyrkan tillskriver de tre i treenigheten samma makt och samma väsen, tror vittnena på en enda Gud som de kallar Jehova, De förkastar treenighetsläran och menar att Jesus är "mäktig men inte allsmäktig som Gud Jehova är". Jesus betraktas som "den förste av Guds Jehovas skapelser" Den helige Anden betraktas inte som en person utan som "Guds aktiva kraft".
Beträffande gestaltningen av den förbjudna frukten som ett äpple finns det inte skrivet i någon bibelöversättning eller på något språk att det skulle vara ett äpple. Det talas om frukt. Det finns olika teorier till varför frukten ofta gestaltats som ett äpple. En förklaring är att det blivit en sammanblandning av de latinska orden för äpple och synd. Synd heter på latin malum. Äpple heter malus.
Det finns en annan förklaring som presenterats av professor Karl Heisig. Den grekiska mytologien influerade de första kristna, så att paradiset kom att sammanblandas med Hesperidernas trädgårdar, där man skördade gyllene äpplen. På så sätt blev kunskapens frukt ett äpple...
Någon annan nöjer sig med att säga att äpplet med sitt vackra, blanka skal och sin perfekta, lockande form är den mest frestande av alla frukter. Ja äpplet är prototypen för frukt: det är frukten framför andra frukter. Därför är det naturligt att tänka på kunskapens frukt som ett äpple.
Frågor om tro och liv
Jag har stora problem just nu. Min pappa har inte hört av
sig på månader och jag har försökt prata med honom, jag har
verkligen gjort allt jag kan! Men han lyssnar inte och bryr
sig inte. Trots detta har jag med hjälp av min tro förlåtit
honom. Jag har förlåtit honom för att gå vidare själv, utan
pappa. Det är inte så lätt här hemma med min mamma heller
och jag går bara inte ihop med henne. Jag har pratat med
henne om detta och hon har lyssnat på mig. Jag vet att hon
älskar mig men jag kan inte at emot hennes kärlek. Här hemma
känner jag ingen trygghet och det känns som om jag står på
ett isberg. jag halkar och ramlar hela tiden och när som
helst kan berget smälta. En gång i veckan går jag och pratar
med en präst och det hjälper ganska bra. För första gången
har någon tagit emot mig och min situation som det är. Inte
försökt ändra på min historia med att "nej, din mamma menar
inte si eller så" som alla andra jag har pratat med har
gjort. Nej, den här prästen får mig att känna mig speciell
och omtyckt. Min bästa vän är självmordsbenägen och berättar
hela tiden att hon inte vill leva mer. Till en början var
jag väldigt orolig och ville förhindra hennes tankar. Men
prästen, som jag pratar med, har fått mig att acceptera och
nu så har jag berättat för henne att vad hon än gör så
kommer jag stötta henne. Om hon inte vill leva mer så är det
så. Nu har det gått så långt att jag nästan vill att hon ska
dö så att man slipper lida, alla de runt om alltså! Jag och
prästen jämför hennes historia med pojken som vaktade får
och sa "vargen kommer, vargen kommer!" och alla trodde på
det och en dag när vargen kom så trodde ingen på det. Jag
har börjat fantisera om att jag vill träffa prästen oftare
och jag har haft drömmar om att jag har bott hemma med
honom, och att han var som min fosterpappa. Detta vet jag
själv aldrig kommer hända och jag skulle aldrig vågat fråga.
Men ändå ber jag till Gud varje kväll om att ge prästen ork
och kraft att ta emot mig, kanske t.o.m låta mig bo hos
honom. Med andra ord vill jag inte bo hemma, men om jag inte
ska bo hemma så vill jag inte bo någon annanstans än med
honom. Jag ser honom som en pappa och som en klippa, ett
stöd. Men, jag skulle behöva höra hur andra reagerar på min
situation. Vad ska jag göra?
Först vill jag bara säga hur imponerad jag är av ditt mod att beskriva din situation. Förmågan att formulera och berätta om hur man har det skapar möjligheter att förändra det svåra i den mån det går. Samtidigt finns det så mycket som man inte kan förändra utan tvingas acceptera. Du känner säkert till sinnesrobönen: "Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden." Det är en bön som hjälper många att få en klarare bild av en situation som annars kan verka grumlig och svårtolkad.
Livet är svårt att leva och att hantera. Beroende på vem man är sätter känslorna igång och rör omkring. I takt med att känslorna rör i oss så sätter också tankarna igång och kan ibland förvåna oss. Det är då det är skönt att besinna sig och tänka att det finns sånt man kan förändra och sånt man inte kan förändra som man helt enkelt måste acceptera. Att tankar kommer och går kan vi inte rå för men vi ansvarar vad vi gör med våra tankar. Din vän med sina självmordstankar ropar på hjälp men det är samtidigt en hjälp som handlar om långt mer än det du kan bära eller ge. Du kan bidra till viss del så att situationen kan bli ljusare, men livet är ytterst varje människas eget ansvar. Var och en måste gå sina egna steg. Det gäller då att inte låta mörkret ta överhanden så att likgiltigheten tar över. Istället är det viktigt att hitta ljuspunkter och så kunna hålla sig till dem för att kunna blicka framåt.
Jag förstår att kontakten med prästen blivit en sådan ljuspunkt. Nu vet jag för lite om situationen för att kunna säga något specifikt. Utifrån din beskrivning kan jag bara uttala mig generellt. I liknande sammanhang som det du berättar om är det inte ovanligt att människor känner på samma sätt som du. Man söker efter någon trygghet att förhålla sig till när det stormar för övrigt, och så finner man äntligen ett sammanhang som känns bra. Det är då lätt att känslorna rusar iväg och att svårtolkade tankar kommer och går. Att du fått en god kontakt med din präst är bra. Men känslorna att flytta ihop är inte konstruktivt. Det är uppenbart att du saknar din pappa enormt mycket, men prästen kommer aldrig att bli din pappa även om det skulle kännas bra i tanken. Prästen är en person som finns som ett professionellt stöd. Det kan finnas många som känner som du men prästen kommer förmodligen aldrig att flytta ihop med någon av er. Han är fortfarande en person som utövar sitt yrke och i den rollen möter han dig. Det som är privat för dig är inte det för honom. Även om han visar ett djupt engagemang så ligger det på ett annat plan. Yrkesrollen är inte detsamma som rollen i privatlivet även om de ofta är svåra att skilja åt. Prästen arbetar ju med det som berör honom djupt men det är fortfarande ett yrke han utför.
Eftersom prästen verkar vara en förnuftig person är mitt råd att du ska berätta för honom vad du tänker. När du beskriver dina tankar och känslor går också de att hantera på ett konstruktivt sätt. Ni kan identifiera vad de står för och vad du verkligen behöver göra för att förändra din situation. Ibland hjälper det att avdramatisera det som känns dramatiskt för att kunna se bortom impulsiva känslor och hantera det man verkligen behöver.
Jag kommer att be för dig och din situation och önskar Guds välsignelse till dig och dem du beskriver i din fråga.
Kan jag skiljas och samtidigt vara kristen?
Min partner beslutade sig för att skiljas, 1,5 år efter vårt
första barns födelse. Jag har inte varit med någon annan
innan skilsmässan, knappt efter heller. Bibeln är väldigt
tydlig ang. att skilsmässa bara får ske vid otrohet från ena
partens sida. Så vad ska jag göra? Det har inte varit mitt
beslut, och jag kan inte leva med någon som inte vill leva
med mig? Hur ska jag kunna vara en god förälder och kristen
och samtidigt leva vidare och hitta någon annan? Vad ska en
kristen person som blir frånskild göra? Bibeln ger inte en
god vägledning här.
Det är en viktig fråga du tar upp som berör många. Du frågar vad du skall göra för att vara en god förälder och kristen. Med stöd av bibeln vill du hitta ett förhållningssätt till skilsmässa och trohet. Det är då viktigt att komma ihåg att de texter vi har naturligtvis är färgade av den tidens kultur, seder och bruk. Det är i stort sett omöjligt att direkt överföra uppmaningarna till vår situation och vårt sammanhang. Reglerna handlar inte bara om trohet utan hänger också ihop med praktiskt försörjningsansvar, släkters samhörighet mm. Man brukar säga att samlivet hade bland annat till uppgift att bekräfta samhällsstrukturen, men aldrig att upplösa den. Därför var också reglerna mycket viktiga ur det perspektivet. När Paulus talar om naturligt och onaturligt anspelar han alltså på det som är brukligt i den tidens kultur, t ex att en man inte kan ha långt hår eller sexualakten innebär ett möte mellan en överordnad och en underordnad. Argumenteringen utgår från att det som är brukligt i den tidens sammanhang är det samma som det naturliga.
Då frågar vi oss om man kan lägga samma kulturella raster över vårt sammanhang i Sverige på 2000-talet. Jag tror inte det. Som exempel kan vi ta orden ur Matteusevangeliet, Jesus i Bergspredikan. Han uppmanar till att göra mer än det som är naturligt. Att bara göra det som är naturligt räcker inte. Att bara göra det som är sedvanligt är i bergspredikans sammanhang inte kristet. En kristen ska enligt Bergspredikan gå längre, göra mer, gå emot och stå emot det vanliga, sedvanliga, det naturliga. Detta kan ge oss näring till att söka argument som är relevanta för vår tid och förenligt med vår kristna hållning.
Något annat värt att komma ihåg är att en del av brevtexterna i Nya testamentet är färgade av att man trodde att Jesus skulle komma tillbaks inom några år. Ta t ex 1 Kor 7 där Paulus ger olika föreskrifter. Han skriver "Ty den värld som nu är går mot sitt slut, och jag ser helst att ni slipper bekymra er. Den ogifte tänker på vad som hör Herren till, hur han skall vara Herren till lags. Men den gifte tänker på vad som hör världen till, hur han skall vara sin hustru till lags, och det gör honom kluven." Alltså; bäst att inte skaffa någon partner alls eftersom man då inte lägger allt sitt engagemang i sin tro. Men, säger Paulus, det fungerar för den som kan leva så. Kan man inte det finns andra alternativ. Paulus argumenterar för att det är bäst för de ogifta att inte gifta sig eftersom Jesus ändå kommer snart. Men nu 2000 år efteråt ser vi att det är ganska bra att folk gift sig och fått barn eftersom mänskligheten då har kunnat leva vidare.
Så om vi idag vill leva med en kristen kärleksfull hållning där vi tar vår tro på allvar krävs också en teologisk reflektion för vår tid. Detta gör vi utan att för den sakens skull tappa förtroendet för bibeltexten. Den betyder lika mycket som tidigare men behöver läsas med glasögon som avspeglar vår tid. Min tolkning blir då av 1 Kor 7 att vi skall sträva efter att leva med Kristus i centrum så gott vi kan efter de förutsättningar vi har. De som känner kallelsen att leva ensamma gör det och andra som känner behovet av att leva i samliv med någon annan gör det. Jesu möte med den sk äktenskapsbryterskan i Joh 8 speglar också förlåtelsen och nystartens möjlighet även inom det här området. Jesus säger: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och syda inte mer".
Livet blir inte alltid som man tänkt och hoppats och det finns mycket att försonas med. Så är det även inom de äktenskapliga relationerna. Är det inte möjligt att leva tillsammans går livet ändå vidare. Guds välsignelse och förlåtelse gäller även efter en skilsmässa. Vår tro gäller inte bara dem som lyckas och har det bra. Tvärt om ser de flesta trons verkliga rikedom och möjligheter först efter det att livet gått sönder. Ofta är det då vi får erfara vad försoning verkligen innebär i våra liv.
Hur dog Jesus på korset?
Jag har en fråga gällande hur Jesus dog på korset. Det är nämligen så att jag fått höra två olika varianter hur han dog.En säger att Jesus inte fick något att dricka och äta då han hängde där på korset en annan säger han fick en bit bröd och en bägare med dryck med vatten och bedövande medel så han inte skulle plågas där på korset. Vilket är sanningen? Jag vill veta hur han dog på korset? Sen undrar jag en sak: om gud skapade människan och universum och allt som finns där vem skapade då gud? Vem är guds mamma och pappa?
Korsfästelsen var ett utstuderat grymt sätt att avrätta människor. Det var inte spikarna eller något i den andra tortyren i sig som man dog av. Istället var det kroppen som sjönk ihop mer och mer på korset tills den inte förmådde att andas mer. För varje andetag krävdes en enorm kraftansträngning och smärta för att hålla kroppen tillräckligt upprät för att kunna andas. När kroppen inte orkade mer dog man. När Jesus dog på korset kvävdes han alltså till döds. För att se till att han verkligen var död stack soldaterna en lans i Jesu sida, då såg de att han redan hade dött.
Innan Jesus dör är det någon som via en käpp räcker honom en svamp doppad i surt vin.
Frågan vem som skapade Gud går inte att besvara. Gud är, brukar man säga. Med det menar man att Gud finns oberoende av tid eller rum eller våra beskrivningar. Det betyder att långt innan vi börjar fundera på saker som ryms inom våra tidsbegrepp eller uttryck så är/finns Gud. Någon mamma eller pappa till Gud finns inte beskriven någonstans. Däremot beskrivs Gud som vår far som ger oss livet.
Det här kan man prata väldigt länge och mycket om men jag väljer att svara kort på din fråga.
Vi är oense om dop, hur gör vi?
Jag och min sambo väntar barn och är oense
i frågan om att döpa vårt barn. Jag är från en familj med religös
bakgrund och vill döpa vårt barn. Hon är inte döpt och tycker det
känns fel att döpa vårt barn. Kan ni ge något råd i detta dilemma?
Det är ingen ovanlig situation du beskriver och frågan är vad som egentligen är bäst? Vem skall ge vika för den andres önskemål? Vad är bäst för barnet? Kanske skall ni avvakta förlossningen och se hur ni känner då? Jag tror att det bästa jag kan rekommendera er att göra är att tillsammans söka upp en präst i er hemförsamling och prata om det här helt förutsättningslöst när ni väl blivit föräldrar. Dopet är ett uttryck för en tro och känner man att man inte delar den kan det kännas fel. Samtidigt kan man också prata om tro på olika sätt och ibland visar det sig att det finns perspektiv som öppnar upp för en ny förståelse. Det leder inte så sällan till att även om man kanske inte känner att det är något man själv är beredd att stå för just nu, så behöver man i alla fall inte ha något emot det. Då blir det heller inte så svårt att tillmötesgå sin respektives önskan om att döpa barnet.
Även om jag räknar med att ni söker upp er egen präst i församlingen kan jag inte låta bli att skriva några ord kring olika perspektiv kring dopet och dopgudstjänsten.
Min erfarenhet är att de olika delarna i en dopgudstjänst i Svenska kyrkan tilltalar olika sidor hos olika människor. I gudstjänsten kommer olika sidor av livet till uttryck. Först och främst får man lov att tacka för livet och förundras över det fantastiska att få möta och ta emot en ny liten individ att älska långt innan man ens vet vem det är. Kanske en bild av Guds kärlek till oss redan innan vi fanns till? Nästa moment pekar på Jesus genom en bibeltext som understryker att ingen vuxen skall ställa sig i vägen för ett barn att komma till honom. Det behöver ju inte direkt syfta på dopet, för det var ju inte det som Jesus gjorde i sammanhanget. Men han tog barnen i famnen lade händerna på dem och välsignade dem. Vi brukar tänka att bibelstället understryker just närheten mellan Gud och människa. Ingen annan kan ställa sig ivägen för den närheten. Det finns heller ingen åldersgräns för närheten och tron, alla hör på något sätt hemma där oavsett ålder och hur mycket man kan eller vill tro sig förstå. Därför kan vi också frimodigt döpa varje människa liten som stor. Det behöver heller inte vara "för sent" att vänta med att döpa. Vi har ju hela livet på oss men på något sätt kan det ibland kännas som det mest naturliga i världen att döpa ett litet barn. Det känns helt enkelt som en bekräftelse på den närhet som redan finns mellan Gud och barnet.
Nästa moment handlar om att få be om Guds beskydd och ljus i livet. Här tar vi vår oro på allvar inför livets svårigheter och vi uttrycker att vi önskar det bästa för vårt barn genom att be om Guds beskydd. Nästa bibeltext handlar om uppdraget att gå ut och göra alla folk till lärjungar och döpa dem. Det placerar in oss i den kedja av människor som gått före oss och som kommer efter. Vattnet som vi använder i dopet är ett uttryck för livet som vi får ta emot av Gud. En människa blir till i vatten och ur vattnet föds vi till en ny tillvaro. Dopets vatten är tecknet på det nya liv som Gud vill vara med och ge oss varje dag hela livet. Det är inte bara vid doptillfället som det här sker utan vi får varje dag leva i vårt dop och ta emot det nya livet.
Detta och mycket mer finns att hämta i dopet. Det är ett sätt att ta emot och att uttrycka vår tro på någon som är större än våra egna tankar och känslor. Det är en konkret handling som ger oss samhörighet med det heliga i tillvaron, samhörighet med Gud själv. Samtidigt blir vi påminda om livets skörhet och okränkbara värde.
Detta var några råd och tankar om något man kan prata mycket länge om.
Allt gott och Guds välsignelse önskar jag er och ert kommande barn.
Tvivlar även prästen ibland?
Alla människor tvivlar, det spelar nog ingen roll vilket sammanhang man är i eller om man har en titel som präst, profet, kardinal, patriark eller liknande. I bibeln finns det många exempel på tvivel även bland dem som man ofta lyfter fram som förebilder i tro. I bibeln utväljer Gud oftast de svagaste och sköraste människorna till stora uppdrag. På så vis kan Guds kraft vara det som leder människan och inte människan som går i egen kraft. Det tycker jag är en stor tröst när man själv känner sig liten och betydelselös. Gud kan använda våra misstag lika väl som våra framsteg för att göra något gott. Det kan ge oss frimodighet i våra olika uppgifter! (Inte så att vi skall aktivt eftersträva misslyckanden, men du förstår nog hur jag menar.)
Alla människor tvivlar, men man gör det förmodligen på olika sätt. Ofta kan människor få för sig att tro handlar om att pumpa upp en bubbla av visshet, där man placerar sig själv i mitten och bemödar sig om att hålla allt tvivel på utsidan. Men då lever och ser man nog inte i verkligheten som den ter sig omkring oss. Där finns så mycket som man varken förstår eller rår över som gör att det finns mycket att tvivla på. Istället kanske tron blir att få överlåta sig själv med alla tvivel och erfarenheter i Guds händer. Att tro kan vara att upptäcka det hopp och den mening Gud ger oss i livet. Jag kommer ihåg en gång då jag bad till Gud och sa, "nu tror jag inte på dig längre". En motsägelse i sig, och samtidigt beskrivning av hur man kan känna det.
Motsatsen till tro är inte att veta. Motsatsen till tro är hopplöshet. Därför är inte relationen till Gud i första hand beroende av vad vi vet eller inte vet. Gud träder inte in när min kunskap inte räcker till längre. Gud lever och genomsyrar min kunskap om livet, kosmos och hela min vardag. Det betyder inte att jag har hela bilden klar för mig om allt i tillvaron. Därför måste det också finnas rum för tvivel, för funderingar och inte minst ifrågasättande.
Den kristna tron försöker genom sin bekännelse att ringa in det som är centralt för vår tro. Samtidigt skulle vi nog få lika många beskrivningar som människor vi frågar, om vad bekännelsen betyder för oss.
Gud hjälper ju ingen
Jag fattar inte. Jag ber till gud och sådå allt känns som svårast. Han har hjälpt mig. Det har funkat. Jag tror på honom på sätt och vis. Men jag fattar inte han gör ju ingen i världen bättre. Han hjälper ju ingen. Jag orkar inte hålla allt detta inom mig. Min lillebror på 4 månader dog av hjärt fel. Han fick opereras två gånger. Men klarade sig inte. Varför gjorde han inget? Han hjälper ju ingen. Och min morbror dog i en bilolycka. Han gjorde ju ingentling där heller. Och hur fan kunde han låta Michael Jackson dö? Vad ör det för fel på honom. Han hjälper ju fan ingen. Han gör bara livet värre för en. Vad fan gjorde Mj för fel? Varför skulle just han dö? Jag har alltid drömt om att få träffa honom en dag. Jag hade lovat mig det. Och nu, så bara blev det så här. Gud, eller vem man fan ska prata om. Han gjorde ju inget? Kommer jag aldrig att få träffa dig igen? Kan man inte få göra det? Kan man inte få kontakta dem på något vis? Jag skulle kunna offra livet bara jag fick träffa mj där han var nu. Och va hos honom. Och min morbor och min lille bror. Kan du förklara? Åldras man när man dör? Vart kommer man? Är dem sig lika, för om du nu dör och kommer till himlen. Samlas alla då på ettg och samma ställe? kan man träffa mj då? fast han inte tillhörde min familj? Är dem precis sig lika? Jag skulle vara jätte tacksam om du kunde svara på detta. Och förlåtför svor domarna... Men jag vet inte vad jag ska göra?
Det är viktiga frågor du ställer och vi är många som också delar dom. Varför blir människor sjuka och dör, varför inträffar olyckor, varför gör Gud inget och vad händer efter döden, kommer vi att känna igen varandra? Hur blir det?
Det finns inget definitivt svar att ge. Det finns exempel på tillfällen då människor berättar att de blivit hjälpta av Gud. Att andras förböner har hjälpt någon sjuk att bli frisk. Det finns exempel på läkare som inte medicinskt kan förklara vad som har hänt med någon som plötsligt blivit frisk. Det är viktigt att komma ihåg att det sker under även i våra dagar. Man kan ställa sig frågan om hur mycket som egenligen kunde gått snett en vanlig dag men som ändå inte gör det. Det finns hur många tillfällen som helst under en dag då något otäckt kunde inträffat men det sker inte.
Därför måste vi komma ihåg att det normala är att det inte inträffar olyckor och att inte alla dör av sjukdom idag. Är det så att Gud upprätthåller mycket av det som vi kallar för livet? Jag tror att det är så. Den kristna tron är inte en medicin som hjälper mot sjukdom eller olyckor. Däremot ger tron mig hopp om att vad som än händer så hör jag ihop med Gud som är livets källa. Alla löften om Guds omsorg om oss människor är för mig starkare än det vi kan uppleva av ondska och elände. Genom att se vad Jesus gör för mig när han dör på korset ser jag att Gud är beredd att vara med mig vad som än händer.
Det här är perspektiv som vår tro erbjuder oss. De ger oss inte tillbaka dom vi älskar och saknar, men det ger oss hopp och kanske kraft att gå vidare. Man känner sig ofta så ensam i saknaden och sorgen efter någon man förlorat. Det kan då vara en tröst att alla människor måste gå samma väg. Alla har sina ensamma steg att gå i sorg och samtidigt så finns det en samhörighet i det. När andra som gått före oss dessutom kan berätta om att det finns en kraft som hjälper och som gör att man orkar trots att man inte tycker att man orkar, då blir plötsligt tron mer än bara ord. Den blir något som ger mig liv och inspiration att trots allt kämpa vidare.
För Gud är en dag som tusen år står det i bibeln. Det talas också om att livet efter detta är som ett frö som ligger i jorden och skall bli något annat. Vi ser det inte nu, men då skall vi se ansikte mot ansikte står det. Det vi kan säga om livet efter detta är att Gud visar att det finns en fortsättning och att vi får vara med där om vi vill vara hos Gud. Jag är övertygad om att vi kommer att ses igen och att vi kommer att känna igen varandra. Men lika olika som vi är som vuxna jämfört med när vi var bebisar, eller lika olika som fröet och blomman är, så kan vi inte veta hur vi kommer att se ut eller hur det är. Men eftersom Gud är utanför tiden tror jag att åldrandet är något som hör ihop med tiden på jorden. Hur det är sen kan vi bara drömma om och hoppas på men samtidigt får vi vila i Guds löften till oss.
Många kyrkor har grupper där man kan träffas och prata om dom här frågorna. Eller man kan söka upp en präst eller diakon och prata vidare. Kolla gärna vad din hemförsamling har att erbjuda. Jag vill önska dig allt gott och ber om Guds kraft till dig i ditt liv.
Jag
skulle vilja prata med en präst!
Kan man få komma och prata med en präst om varför Gud valt att
ta ifrån mig en av mina bästa vänner bara 27 år gammal? Jag
känner en bitterhet till livet och en tvivlan om varför Gud är
god när Gud tillåter att sådant händer. Varför är Gud självisk
och vill ta de goda människorna ifrån oss här på jorden? Detta
är andra gången jag förlorat en nära vän och det känns som att
det är bättre att aldrig knyta an till människor eftersom de
ändå tas ifrån en på de mest oväntade sätt. Och jag undrar också
om det är rimligt att tro att man kommer få ses någon gång igen?
Och att man får det fast man tänker onda tankar om Gud och
ifrågasätter Hans motiv? Och om det är normalt att drabbas av så
himla mycket sorg på olika sätt på inom loppet av två-tre år.
Jag är bara 25 år och jag tycker att det är för tidigt i livet
att uthärda all smärta. Jag är rädd att jag blir en dålig och
bitter människa av alla ledsamma erfarenheter. Jag är också rädd
att jag blir avtrubbad känslomässigt. Kommer det att komma
bättre tider, eller medför allt det tragiska dålig energi som
föder nya sorgliga händelser? Kan man komma till kyrkan och bara
sitta där och gråta ut? Det känns som att folk där skulle tycka
det är konstigt, fast jag känner alltid att jag vill det när jag
är ledsen.
Det är viktiga frågor du ställer och jag delar många av dem med dig. Jag tycker att du sätter fingret på många känsliga punkter i livet, tron och vårt sätt att hantera sorg. Jag försöker att svara i tur och ordning, i den mån jag kan, på varje fråga.
Prästerna i svenska kyrkan skall till viss del finnas tillgängliga för personliga samtal. Kontakta din hemförsamling och boka tid med en präst så vet du att du får den uppmärksamhet du behöver. Du kan också ta kontakt med någon speciell präst som du har förtroende för. Ibland går det också bra att bara komma till kyrkan oanmäld och träffa prästen. Men i många fall kan han/hon vara upptagen. Ni kan sedan tala om det som du själv väljer. Det är viktigt att du känner att du kan ta upp det som du behöver prata om. Du kan själv styra samtalet så att det handlar om det som du vill. Prästen har absolut tystnadsplikt och finns där för att möta dig. Du skall kunna vara säker på att det ni talar om stannar mellan er.
Det finns talessätt som uttrycker att en sorg aldrig kommer ensam. På något märkligt sätt verkar det stämma. Det som du upplever är inget undantag. Det är lätt att bli rädd och låta rädslan ta över. Rädslan att det inte är värt att riskera att knyta an till någon, samtidigt så vet vi att vi alla kommer att mista varandra. Men vi vet också att livet utan närhet och relationer blir fattigt och därför är kärleken beredd att betala priset trots att det gör ont. Jag tror att du också kommer att erfara att det är värt att satsa igen.
Tillsammans med hela världens kristenhet delar jag hoppet om att vi skall få ses igen efter det här livet. Vi har många löften i bibeln som pekar på det. I samband med begravning brukar jag läsa "ännu ser vi en gåtfull spegelbild, då skall vi se ansikte mot ansikte, ännu är min kunskap begränsad, då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig". Just det här bibelstället känns extra viktigt för mig eftersom ordet är inbäddat i det som vi brukar kalla för "kärlekens lov" i 1 Kor 13. Mitt i talet om att kärleken är tålmodig, god och kan övervinna allt, ligger också ett litet löfte om att vi skall få se ansikte mot ansikte. Jag tror att det handlar om relationen till varandra så väl som relationen till vår Gud. Att vi mår dåligt och bråkar med varandra och Gud hör till livet men en gång skall vi kunna lägga det bakom oss för gott.
I dagens perspektiv känns det naturligtvis tungt att möta så mycket svårt när man inte är så gammal. Men om du är rädd om din inre hälsa och låter din smärta komma ut genom att du får berätta för någon (t ex prästen eller någon annan) så tror jag också att såren kommer att läka så att du inte behöver vara rädd att bli bitter. Sorgen visar ett personligt ansikte för varje människa och det är svårt att generalisera. Det man vet är att vi måste ta oss igenom sorgens olika faser av chock, förnekelse, accepterande och nyorientering och det tar tid. En tröst kan vara att tänka på att medellivslängden för en människa för ett tag sedan låg på ca 30 år i det perspektivet är det ju ganska naturligt att uthärda smärta när man är 25.
Att få komma till kyrkan och gråta ut borde vara något av det naturligaste som finns. Det finns många som gör det men det kan samtidigt vara svårt om man upplever att man blir uttittad. Men att folk tittar handlar nog mer om att man skulle vilja trösta och hjälpa utan att veta hur. Att få sitta i en vrå med en massa näsdukar och låta tårarna strömma kan göra riktigt gott emellanåt. Min övertygelse är att Gud tar emot våra tårar, vår ilska och vårt skratt lika mycket. Det går inte att värdera en känlsoyttring som bättre eller sämre än någon annan alla finns ju där för att de hör till livet, och livet har vi fått av Gud, så nog kan vi då också vara trygga i att han tar emot det vi känner.
Slutligen vill jag bara säga att jag inte tror att Gud sänder ondska eller tar oss från varandra. Gud är den som skapar ordning och återställer det onda till att bli något gott. Men vägen dit är lång och tar ofta mer tid än vi tror. Ofta verkar det som om ondskan har makten över kärleken eftersom resultaten kommer så snabbt och verkar så definitiva. Men i Jesus kan vi se att kärleken och livet segrar över ondska död. En hjälp att ta till sig den tanken är att tänka utanför tid och rum med hoppet om vad som väntar efter den här tiden.
Det blev många ord efter några korta rader från dig. Hoppas att det kan vara till någon tröst och hjälp. Allt gott önskar jag dig!
Kremering, organdonation och kroppslig uppståndelse?
Hur ser den svenska kyrkan på den döda kroppen? Är det okej med kremering och organdonation osv. Om det nu är det hur hänger det i så fall ihop med den kroppsliga uppståndelsen.
Naturen har sin gång och stoftet från varje människa återgår förr eller senare till det naturliga kretsloppet. Därför spelar det ingen roll för den kroppsliga uppståndelsen på vilket sätt man väljer att hantera kvarlevorna efter en människa. Det handlar mer om känslomässiga aspekter och personliga önskningar från anhöriga eller avlidna. Svenska kyrkan har en öppen hållning inför frågor som kremering och organdonation som gör det möjligt för var och en att fatta sitt eget beslut.
När man talar om kroppens uppståndelse handlar det om något bortom naturens processer. Jesus är förebilden som visar sig uppstånden för lärjungarna och hundratals andra. Eftersom han går före oss och säger att han skall hämta oss till sig för att vi skall vara med honom, (Joh 14) blir han förebilden för kroppens uppståndelse.
Men efter döden har något förändrats. Vi förstår det när vi läser om den uppståndne Jesus som möter olika människor. Det är något som gör att de inte känner igen honom direkt. Maria utanför graven tror att han är trädgårdsmästaren, lärjungarna på väg till Emmaus känner inte igen honom under den långa promenaden. Det är först när han bryter brödet som de förstår att han är Jesus.
Något har förändrats, det är annorlunda men ändå känner de igen den uppståndne. Bibeln talar mycket i bilder om hur det kommer att vara efter döden, men samtidigt förstår man i bilderna att det är så olikt den här tillvaron att det inte går att beskriva här och nu. De olika aspekterna sammantaget gör att man ändå talar om kroppens uppståndelse. Trots att det egentligen är något som är bortom vår förmåga att förstå.
Luther skriver i förklaringen till Fader vår att vi i bönen ber om att:
"Vår himmelske Fader skall.....när vår stund kommer, ge oss en salig hädanfärd och av nåd ta oss
från denna sorgedal till sig i himmelen"
Sammanfattningsvis kan man säga att Svenska kyrkan tror på hoppet om uppståndelsen som en möjlighet för alla oavsett hur kvarlevorna från en människa hanteras. Värdighet och respekt är en självklarhet i samband med avsked och gravsättning oavsett vilket tillvägagångssätt man väljer.