Bönsöndagen

”Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp…” Evangelietexten börjar med dessa ord idag då bön är temat för söndagen. Texterna vill uppmuntra och inbjuda oss till Guds härlighet. Bönen är avgörande för vårt kristna liv. Det är då vi öppnar upp kanalerna mot den himmelska verkligheten. Att just göra det är vad som kan ringas i vad vi menar med ordet bön. Sätten och teknikerna kan vara många men de syftar till samma sak, gemenskap med Gud.

Kärnan eller essensen i något är ofta lätt att glömma bort. Ibland kan man möta sammanhang där formatet eller paketeringen har fått så stort utrymme så att grunden och identiteten försvunnit. Det talas ofta om att bygga varumärken idag. Man vill att ett varumärke skall stå för vissa värden och en viss typ av kvalité på den produkt man tillhandahåller. När någon lyckas dröjer det inte länge innan plagiaten kommer och i samma spår följer också piratprodukter. Många har väl upplevt besvikelsen av att komma över en fin märkesprodukt som senare visar sig inte hålla måttet. Märket visar sig vara påklistrat.

I kyrkans liv är det lätt att göra samma misstag. Det är lätt att lägga så stort fokus på varumärke och paketering att själva kärnan går förlorad. Idag blir vi påminda om kärnan, bönen, relationen till Gud. Där får tron liv. Låt oss inte glömma att Jesus från början säger ”kom” till sina lärjungar. Det är han som kallar oss och inte tvärt om. I bönen ”Fader vår” blir vi placerade i det gudomliga sammanhanget där Gud bär oss, leder oss och förlåter oss, inte tvärt om. Hans är härligheten, från evighet till evighet.

Midfastosöndagen - Livets bröd?

Rubriken har fått ett frågetecken idag. Livets bröd står för det vi behöver för att leva. Men i vår tillvaro där var fjärde matkasse går rakt i soporna är det inte självklart vad vi behöver för att leva. Mat på bordet är, för de flesta häromkring, en självklarhet. Vi är lyckligt lottade om vi ser oss om i världen. Men är överflöd och lycka samma sak?

Vad betyder livets bröd för oss? Vad är det vi behöver? Det är först när man blir riktigt hungrig som man också märker hur avgörande det är om det finns bröd eller inte. Brödet är bilden för allt vi behöver, inte bara vad vi stoppar i munnen utan också vad vi behöver för att vara hela människor. Var finns vitaminer för själen? Kan man tugga i sig andligt kosttillskott? Var finns de personliga antioxidanterna till hjälp mot världens alla fria radikaler? Hur får man tag på det man behöver? Vad är det som skänker livet mening och värde?

Även om en semla kan smaka väldigt gott så är det inte alltid den mättar. Suget efter mer sött ökar istället. Sötsaker ger sällan en grundläggande mättnadskänsla även om man önskar att det vore så. Vi behöver riktig mat för att det ska kännas bra i magen. Det vill Gud ge oss. I dagens evangelietext utmanar Jesus oss att ge honom det vi har. Även om det är otillräckligt kan han välsigna det och dela ut det. Då får vi alla vad vi behöver och det blir dessutom över! Temat och texterna utmanar oss att ställa oss till Guds förfogande, som enskilda individer och som Guds församling i Kullavik. Brödet signalerar den himmelska bytesbalansen som alla kan ta del av. Priset är betalat och skulderna är totalt avskrivna. Låt oss böja knä inför livets gåva och ta emot brödundret i nattvardens måltid.

Första söndagen i fastan - Prövningens stund

Nu har fastetiden i vårt kyrkoår inletts. Under fastan får vi möjlighet att reflektera över hur vi kan göra oss mindre beroende av yttre ting. Meningen är att vi under fastan får förbereda oss för årets stora högtid som väntar, påsken. När vi firar söndagsmässa idag är temat prövningens stund. Vi följer med Jesus ut i öknen där han blir frestad av djävulen. I dagligt tal brukar vi tala om livets ökenperioder, ett bildligt uttryck för perioder av motgång och då livet känns torftigt. I Bibeln läser vi på flera ställen om olika personer som utkämpar en andlig kris i öknen.

Ofta sätts självkänslan och självförtroendet på prov i kriser och prövningar. Frågor om identitet och mening blir aktuella. Det blir naturligt att fråga varför just jag finns till och vad det skall bli av mig. I evangelietexten ställs Jesus inför tre frestelser av djävulen. Den första är att befalla stenarna att bli bröd. Brödet är inte bara bilden för det som mättar hunger i magen, utan också för det som vi behöver för att leva. Ge oss idag det bröd vi behöver, ber vi i Herrens bön. Då ber vi om alla materiella ting vi behöver för att klara oss.

Den andra frestelsen som Jesus ställs inför är att kasta sig ner och bli buren av Guds änglar. Man skulle kunna säga att detta är bilden av människans längtan efter odödlighet och kontroll över livet.

I den tredje frestelsen ser Jesus ut över världens alla riken och allt skall bli hans om han tillber djävulen. Detta kan stå för människans begär efter makt.

Frestelserna som Jesus möter är mänskliga. Vi står inför samma frestelser i våra kriser. Det är lätt att tro att trösten och meningen finns i materiella ting, kontroll och längtan efter odödlighet eller makt. Jesus pekar på att allt detta få oss att glömma bort livets egenliga mening, kärleken, och kärlekens källa är Gud. Därför svarar hela tiden Jesus med att hänvisa till Gud och det som kommer från honom. ”Då lät djävulen honom vara” står det, och änglar kom fram och betjänade honom. Jesus visar vägen ut ur frestelserna. Låt oss följa honom så att inte vi fastnar i det oväsentliga. Jesus vår förebild idag, han är vägen, sanningen och livet.

12:e söndagen efter trefaldighet

Friheten i Kristus

Vad menar man med frihet? Psalm 289:2 uttrycker det så här:

”Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av. Som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot.”

En frihet där vi är oss själva, en frihet som man kan använda och som leder till något. Inte en frihet som är tomhet. För ofta blir det väl så när vi börjar längta och känna att man spontant söker en gränslös frihet. Men vår tro lär oss att friheten infinner sig när vi ser var gränserna går. Vad jag kan, vad jag inte kan, vad jag vill, vad jag inte vill, vad jag behöver och vad jag intet behöver. Först när den analysen är gjord går det att urskilja vad frihet är för var och en.

Hur kan man nå dit? En grundläggande hållning för en troende människa är att bygga sitt liv på lovsång och tacksamhet. Att hämta kraft i relationen till Gud, det kan vara att finna friheten. När du finner din innersta längtan och förmår att förverkliga den i handling. Då känner du frihet. Då möter du Guds kallelse i ditt liv och lyssnar till Guds röst inom dig.

Ofta missförstås friheten. Man tror att man på något sätt kan få makt över sin egen frihet. Då blir man genast bunden. Frihet är inte att själv kunna diktera hur tillvaron skall se ut. Det går inte. Istället finns friheten att fatta mod och försöka finna möjligheterna och utveckla något av det inom ramen för det som redan finns. Att ta vara på den stund som är nu. Tiden är en bristvara hör man ibland. Det är inte så. Tiden är nu.

Paulus pekar ofta på friheten genom att understryka att hans förmåga kommer från Gud. Därefter pekar han gång på gång på den frihet vi får genom försoningen. Förlåtelsens och upprättelsens möjlighet befriar. Det Jesus gjorde på korset befriar oss. Därför är rubriken idag är inte bara friheten, utan friheten i Kristus.

/Tomas

11:e söndagen efter trefaldighet

Tro och liv

”Jag sträcker mina händer mot dig, öppnar mig som törstig jord.” Med de orden inleds psaltartexten som vi läser i idag. Det får slå an tonen för vår gudstjänst. Åter har en ny dag grytt. Vi tar emot den ur vår Herres hand. Ibland överraskar livet oss. Ibland är det människor som överraskar. Ingen vet riktigt vad som döljer sig inom en människa. Där finns både mörker och ljus, kamp och glädje. Där finns oanade möjligheter men också ett avgrundsdjup av mörker. Ibland blir vi obarmhärtigt påminda om mörkret. Många kämpar med det dagligen. Recepten är många och medicinerna kanske ännu fler, som skrivs ut i längtan efter själslig balans. Många flaskor töms i drömmen om glädje eller bara för att få koppla av och känna frid en stund. Ofta går det bra, men ibland går det verkligen inte bra. Det finns många tecken på oro och vilsenhet bland människor omkring oss.

Vi behöver samlas för att dela hoppet och kärleken. Vår tro på Gud ger oss också mod att tro på livet. Trots mörkret som på så olika sätt möter oss vågar vi lyfta blicken mot den himmelska verkligheten. Du är inte ensam. Vi är många. Vi möts upp i kyrkan för att få andas in Guds heliga närvaro. Som ett djupt andetag som fyller våra lungor med syre får vi låta Guds Ande fylla oss med ny livskraft och nytt mod. Vi behöver det. I våra utsträckta händer finns ingen plats för det oärliga eller påhittade. Törsten är stor efter sanning och frid. Därför påminner texterna oss idag om att vi manifesterar vår tro genom det vi gör. Det finns så många människor som till varje pris vill stå i framkant och bli någon. Därför varnar också Jesus oss att inte lyssna på dem som söker sin egen vinning i första hand. På Jesu tid var det fariséerna som var exemplet på sådana som sa en sak och gjorde en annan. De predikade lag som i sig var god, men de glömde bort kärleken till medmänniskan.

Människan har nog med mörker inom sig själv. Hon behöver inte få fler tunga bördor på sina axlar. Hon behöver finna vägar och mönster för att kunna bli fri från sina bördor. Jesus vill visa oss, låt oss öppna oss som törstig jord. /Tomas

10:e söndagen efter Trefaldighet

Nådens gåvor

Hjälp att växa

Om du köper ett äppleträd på en handelsträdgård, lägger det i bagaget på din bil och efter hemkomsten till hemmet ställer ut detta införskaffade träd i skjulet där du har trädgårdsredskapen, så tror jag att det växer dåligt när du tittar till det efter några månader. Vi vet alla att för att ett träd ska växa behöver det komma i näringsrik jord och det behöver solljus och vatten. Ett träd behöver planteras. Det behöver sänka sina rötter. Det är egentligen det enda vi som döpta Kristusträd behöver bekymra oss över. Att se till att vi står rotade i den goda jord som mässan utgör. Där finns alla näringsämnen som våra träd behöver för att kunna växa och blomma och bära frukt. De frukter som sedan kan växa fram i våra liv är likt äpplen som vi får för att ge till människor som kommer i vår väg. I dagens epistel från 1:a Korinthierbrevets 12:e kapitel talas om Andens gåvor som också är nådens gåvor. Vi människor får olika gåvor till hjälp, hjälp för att kunna gå på trons väg. När vi nu samlas till mässa får vi be Gud att göra oss öppna för de goda gåvor som han i sin nåd ser att vi behöver.

// Roland Johansson, präst i Kullavik

9:e söndagen efter trefaldighet

Goda förvaltare

Psaltaren 8 pekar på människans fantastiska utgångspunkt. Vi är Guds avbilder, jordens härskare, nästan som gudar. Vi är utrustade med otroliga möjligheter i gemenskapen med vår Herre. Men människan vänder det goda ryggen i jakt på den egna drömmen. I olika tider har drömmarna skiftat. Historien visar att ingen mänsklig dröm håller måttet. Det är bara Gud som kan hålla världen i sin hand.

Vi vänjer oss alltmer vid den nutida orealistiska visionen om ändlös materiell utveckling som ska skänka världen fullkomlig lycka, en dröm som snabbt är på väg att bli den stora mördrömmen. Den bästa kulturen världen har skådat är på väg att bli den värsta. Arbetsmiljöproblemen i låglöneländerna är ett exempel och ett annat som vi kanske märker mer av är och hotet mot jordens ekologiska system. Flora och fauna trängs bort i jakten på materiell välfärd, regnskogar skövlas och öknar breder ut sig. Priset är oerhört högt.

För att kunna förstå och beskriva omvärlden har de västerländska kulturerna ofta uppvisat en tendens att anamma en enda teori eller ideologi och sedan försökt få omvärlden att rätta sig efter den. Om det fungerar håller vi fast vid teorin. Om det visar sig att inte allt stämmer försöker man rationalisera bort det som inte stämmer. Det är först när teorin över lång tidsperiod visar sig fungera dåligt som vi ifrågasätter den och ersätter den med en ny teori som på samma sätt stänger ute andra perspektiv och så startar en ny cykel.

Kanske är det just därför Jesus pekar på en enda väg för oss. Ofta uttrycker vi att det måste finnas många vägar, men Jesus pekar på en enda möjlighet, korset och försoningen. Jesus säger ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” Idag blir vi påminda om Gud måste vara vår Herre, inte mammon.

/Tomas

8:e efter trefaldighet

Andlig klarsyn

”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild, då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.”

Orden om den gåtfulla spegelbilden kommer från 1 Kor 13:12 och får tillsammans med en badbild från igår, illustrera denna söndag. Förra söndagen på Kristi förklarings dag var det fem år sedan vi firade den första mässan i Kullavikskyrkan efter utbyggnaden. Det passade fint att få använda kyrkan på nytt just den söndagen. Förklaringsstunderna kommer och går från tid till tid. Söndagen idag, veckan efter, firar vi gudstjänst under temat ”Andlig klarsyn”. Genast riktar vi tankarna mot vardagen. Jesus och lärjungarna stannar inte på förklaringsberget utan kommer kort därefter ner till vardagens händelser igen. Så fungerar livet. Förklaringsstunderna finns där men det mesta brukar vara vardag. För fem år sen luktade det nytt i kyrkans lokaler, nu känns det nästan som om de alltid funnits. Perspektiven växlar. Saker som en tid kunde kännas som oerhört viktiga kanske inte är det idag, de har blivit självklara.

I vardagslivet kan det ibland vara svårt att känna och se att Gud är med. Förändringar sker också i vårt andliga liv. Upplevelser och perspektiv förändras. Ibland är det som om vårt himmelska öga blir grumligt och Guds närvaro ter sig ganska avlägsen. Spegelbilden känns gåtfull och tvivel smyger sig in i medvetandet. Tvivel på Guds löften och kanske tvivel på om jag själv duger. Det är sällan livet är perfekt, eller precis som man tänkt sig. Visserligen har vi lärt oss att säga att det inte behöver vara fel för det, utan bara annorlunda. Att se andligt klart är att se bortom allt som förminskar och förkrymper det som vi egentligen värdesätter. Det är att arbeta sig ner till själva utgångspunkten och grunden i vår tro. Vi är Guds arvingar och Kristi medarvingar skriver Paulus. I det budskapet finns inget förtryck eller inskränkthet, där andas frihet, hopp och framtidstro. Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek! Vägen är inte enkel, den är trång och smal men den leder till Livet säger Jesus.

/ /Tomas

Sjätte söndagen efter trettondedagen

Gud verkar nu

Gud, min Gud, dig söker jag, min själ törstar efter dig,

min kropp längtar efter dig, som ett kargt och uttorkat land.

Då skådar jag dig i helgedomen, jag ser din makt och din härlighet.

Din nåd är mer värd än livet. Min tunga skall prisa dig.

Jag vill lova dig så länge jag lever och åkalla dig med lyfta händer.

Psaltaren 63:2-5

Apostladagen

Sänd mig

Det talades i radion i veckan som gick om att många människor ställer höga förväntningar på psykologer. Man kommer med svåra hälsotillstånd och vill bli kvitt allt som har att göra med t ex depressioner, ångest, vanföreställningar och komplicerade disfunktionella beteenden eller relationer. En psykolog utbrast: ”Det verkar som om människor räknar med oss som vår tids helbrägdagörare!” Men många tvingas inse att man inte kan blir kvitt alla typer av problem. Man måste lära sig leva med dem och hantera dem så gott det går.

Vi lever i den snabba uppkopplade tidsåldern, en tid då man inte lagar saker längre. När något blir trasigt är det oftast billigare att köpa nytt. Det mesta jag behöver veta om världen, vädret eller mina vänner finns tillgängligt i telefonen i fickan. Kanske grundlägger det en föreställning om att livet också går att tillfredsställa direkt. Att det går att byta ut och göra nytt, som att det faktiskt finns rimliga chanser att leva ett perfekt liv? Ett liv där det inte finns plats för svaghet och bräcklighet. Men så krockar föreställningen med verkligheten.

I vår kristna tro finns i sammanhanget en befriande utgångspunkt, nämligen att tillvaron inte är perfekt. Visst, det var menat så, vi drömmer om att det skulle få bli så, men det är inte så. Målet är ouppnått eller missat såväl i ett globalt som i ett personligt perspektiv. Därför är det inte utifrån en utopi av perfektionism som Gud söker oss. Istället är det utifrån hans kärlek som vi är kallade med alla våra tillkortakommanden. I vår svaghet kan Gud visa sin styrka och kraft. Gud kallar inte en massa dugliga människor till att spela herrar med perfekta liv, han gör oss dugliga att vara tjänare. Det börjar med att vi, liksom människorna i texterna idag, får komma till Jesus. Så kan vi bli upprättade av honom, lära av honom, lyssna till honom och öva oss att se på varandra så som han ser på oss. Anledningen är inte goda hälsotillstånd eller andra vinster. Istället är det livet självt som kallar, livet som på Golgata segrat över allt som vill förvränga och fördärva tillvaron. Livet som är starkare än döden. Du är kallad till det livet! //Tomas

4:e söndagen efter trefaldighet

Att inte döma

Inne i den väldiga romanska kyrkan

trängdes turisterna i halvmörkret.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande piazzan

tillsammans med Mr och Mrs Jones,

Herr Tanaka och Signora Sabatini

och inne i dem alla öppnade sig

Valv bakom valv oändligt.

TOMAS TRANSTRÖMER

Söndagens rubrik är ”att inte döma.” Rubriken manar till eftertanke: om mig själv, min medmänniska, vad som binder eller förlöser, om Guds kärlek, om försoning, och hjälp och stöd, om förlåtelse. Rubriken förmedlar flera centrala teman i vår tro och ringar in flera aspekter av trons kraft och möjligheter. Vi låter Tranströmers välkända dikt om valven som öppnar sig oändligt inom oss, leda till eftertanke inför vår mässa.

Hälsar Tomas (dock ej Tranströmer)

Palmsöndagen -
Vägen till korset
Nu inleder vi stilla veckan. Skolorna och även kyrkans grupper i viss mån, tar påsklov. Med blommande krokus och påskliljor i trädgårdarna njuter vi av vårsolen. Röklukt från eldat ris gör sig påmind här och var och ljuset är påtagligt tillbaka! Fågelsången hörs så gott som överallt och nog är man lockad att förpassa vinterjackor och andra vinterkläder så långt in i förvaringsutrymmena som det går!

Bland olika skildringar av våren har många människor har speglat sig i Ronja rövardotters vårskrik när hon springer ner för en skogsslänt bland blommande vitsippor. –”AAAAAAAAAAAAAA!” Som om skriket får uttrycka: Nu Våren, nu kommer jag, nu möts vi äntligen! Kan du känna igen dig i det?

I evangelietexten hörs ropet hosianna likt ett vårskrik bland friskt porlande bäckar och ljusare kvällar. Hosianna! Men lite märkligt ändå, eftersom vi läser om det även när det är som mörkast, i advent, långt från blommande krokus och fågelsång. Hosiannaropet inleder både adventstiden och påsktiden. I Gamla testamentet förekommer hosianna-ropet i psaltaren 118, som avslutning på ett parti lovsånger psaltaren 113-118 som sjöngs i totalt 18 dagar och en natt vid Israels större högtider. Dagarna omfattade bl a den dag som påskalammet slaktades i helgedomen. Den enda natten man sjöng var den natt då man åt påskmåltiden. Det betyder att sammanhanget från texterna med Hosiannaropet följer Jesus hela vägen till korset. Ordet hosianna betyder bringa hälsa, frälsa eller välgång. Den lilla ändelsen ”na” fungerar som förstärkande partikel vid bön eller begäran. Psaltartexten översätts i bibel 2000: Herre hjälp oss!

Idag får vi ropa vårt hosianna som en bön att Gud skall rädda oss och ge oss välgång. Att Gud skall välsigna den tid vi lever i och komma med fred och rättvisa. Samtidigt vet vi att ingenting händer så länge vi själva inte väljer att vara en del av det. Texterna idag påminner oss om att Jesus är vår förebild och vår räddare. ”Han vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt…” Jesu väg in i Jerusalem är inte bara ett vittnesbörd om vad Gud har satsat för din skull. Det är också en skildring av kampen som pågår inom människan. Att fullgöra sitt uppdrag trots det tunga och svåra. Med oss bär vi förvissningen som uttrycks i slutet av psaltaren 118: ”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd.”

Andra söndagen i fastan
Den kämpande tron
”Han liksom såg den Osynlige.” Orden är hämtade från episteltexten idag. Beskrivningen är inte så särskilt precis. Ordet liksom brukar ju användas i talspråk, ofta som utfyllnad, och här möter vi det i bibelordet om den kämpande tron. Det talas om Mose som ”liksom såg” kanske för att tron ofta handlar om att skönja och ana något till förmån för att tvärsäkert veta. Brevet inleds med orden ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.” Det beskrivs att tro och hopp hänger samman och att vi talar om något som vi inte kan se fullt ut. Därmed blir det också mycket svårt att komma med pekpinnar och tillrättavisningar när det handlar om tro. Vi har en bekännelse att förhålla oss till i kyrkan. Den fungerar som en ledsagare att följa så att jag inte svävar ut enbart i mina egna känslor, sinnesstämningar och funderingar. Därmed inte sagt att jag inte brottas med innehållet. Dagens rubrik poängterar och värdesätter vår brottningskamp. Det är inte så ofta alla bitar hamnar på plats. Men ibland kan det glimma till och vi kan erfara Guds närvaro och omsorg på ett särskilt sätt. Vi kanske liksom ser den Osynlige.

De stunder då vi erfarit och känt något alldeles extra, de bär vi inom oss och vårdar som en dyrbar skatt. Det kan ge mening och livskraft under många år. Kanske är det därför vi också är känsliga för att dela dessa upplevelser med varandra. Det kan bli så litet och förminskat när man försöker klä det i ord eller uttryck. Kvinnan som kommer med balsam till Jesus uttrycker något av vad hon upplevt. Omgivningen förstår inte riktigt uttrycket och fäller kommentarer som gör kvinnan ledsen. Jesus ser vad som pågår och frågar ”Varför gör ni henne ledsen?” Han låter sedan kvinnans handling bli ihågkommen ända in i våra dagar. Jesus talar om att hon förbereder hans begravning. Nardus var just en vanlig ingrediens i samband med balsamering av döda.

Idag får vi fundera på vårt eget förhållningssätt till tro, eller kanske snarare i tro. För livet och tron går hand i hand och är svåra att skilja åt även om vi ofta gör motsatsen.

Första söndagen i fastan
Prövningens stund - Förnuftet och kristen tro
Det är vanligt att vi människor använder förnuftet som förevändning för att inte tro på Gud. När Jesus lovar stora saker vågar man inte lita på hans löften. Löftena verkar ju alltför fantastiska och overkliga. Och när Jesus ställer krav, vill man inte finna sig i kraven. Inte kan väl det vara Guds mening, Guds tanke, resonerar somliga.

Resultatet av dessa inställningar blir att man antingen hånler åt Jesus eller säger emot honom, genom att omtolka hans ord. Men Guds tankar är inte människors tankar.

Under franska revolutionen stormade massan in i nationalhelgedomen, Notre Dame, i Paris. Alla kristna symboler revs ner och förstördes. Allt som på altaret påminde om Jesus togs bort och ersattes med symboler för förnuftet. Förnuftet, menade man, måste alla böja sig för. 1700-talets store filosof, Voltaire, sa att det skulle väl inte vara så svårt för den bildade och upplysta nutiden att riva ner vad tolv obildade fiskare från Galileen hade byggt upp. Tillbedjan av förnuftet i Notre Dame blev inte långvarig, och Voltaire vilar sedan länge i sin grav, och få läser hans skrifter. Men människor böjer sig den dag som idag är för Gud, för Honom som är den obegriplige. Så länge människor känner en hemlighetsfull dragning i sitt innersta efter något som ligger bortom gränsen och som är renare och sannare än det förgängliga, ska talet om Gud inte tystna på jorden.

Fastlagssöndagen

”Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider, att skåda hur Jesus Krist Guds Son, i syndares ställe lider.” Med psalmens ord inleder vi mässan idag. Bilderna ovan är tagna för nästan ett år sedan då vi var på väg upp från Jordandalen till Jerusalem. Motorvägen lutar brant uppför. Att gå ”upp” till Jerusalem har inte bara en bildlig betydelse utan också en bokstavlig. För Jesus var det en oerhört svår utmaning på alla plan, för kropp, själ och ande. Han visste att han skulle lida och dö och sedan uppstå. Den branta uppförsbacken finns inte bara i geografin utan präglar också förståelsen av det Jesus visste skulle hända honom. Temat för Fastlagssöndagen är Kärlekens väg. Att gå i kärlek betyder ofta att man får gå i uppförsbackar. Kärleken är vår livlina och man associerar positivt till på ordet kärlek. Kärleken utmanar oss ständigt i omsorg, ansvar och inte så sällan smärta. För dem vi älskar är vi beredda att gå långt. Det var också Jesus beredd att göra för oss.

Vi är också kallade att gå kärlekens väg för varandra. Tyvärr är människan inte så ofta beredd att betala kärlekens pris. Man är beredd att ställa upp på allt det positiva och goda som hänger ihop med kärleken men när det gör ont och frestar på är det många som vill dra sig ur. Men det går inte. Kärlekens pris är att vara beredd att mista för att kunna älska. Att satsa för att vinna men också för att tvingas inse att man en dag kommer att förlora. Kärleken följer det bibeln uttrycker som ”vetekornets lag.” För att det skall kunna växa måste det först ner i mörkret och dö. Därefter blir det till något nytt och mycket större. Detsamma gäller i livets sammanhang av kärlek, både i det stora perspektivet men också i det allra minsta. Jesus går före oss och visar kärlekens väg, låt oss följa honom.

Septuagesima
Nåd och tjänst

Det är ett viktigt ämne som är rubrik för vår söndag. Nåd och tjänst de hör ihop. Ofta är det inte förrän man inte kan eller får gå till jobbet eller skolan som man ser vilken nåd det är att kunna gå dit. Nåd betyder oförtjänt gåva och tjänst handlar om att tjäna. När man pratar om att tjäna i största allmänhet menar man oftast att tjäna pengar. Att få något tillbaka för den tjänst man utfört. Helst skall det vara så mycket pengar som möjligt. Men i texterna idag handlar tjänst om något annat än att dra in pengar. Det handlar om att göra det man är kallad att göra.

I den gammaltestamentliga texten möter vi profeten Jona som får uppdraget att predika bot och bättring för sina fiender i staden Nineve, annars skall staden gå under. Det vill inte Jona, han ser hellre att fienden förgörs och när det inte blir så blir Jona fruktansvärt arg. Men Gud pekar på att omsorgen om oss är så mycket större än en enskild människas tankar och planer. Därför fick Jona göra något som ledde till många andras räddning, trots att det gick mot hans egen vilja. I episteln skriver Paulus att den som påbörjat ett gott verk också skall fullborda det. Vi får vila i Guds löften om att det finns en framtid och ett hopp i det vi gör. I evangeliet pekar Jesus på självklarheten att göra det man är ålagd att göra utan att förvänta sig en massa uppskattning och bekräftelse. Så sjunger vi i första psalmen ”kraft till tjänst är tjänstens lön”.

Det finns alltså en glädje i att få vara med och bidra till något gott. Det är en gåva att ha förmågan att kunna arbeta och att ha ett jobb. Det är en gåva att ha förmågan att kunna lösa uppgifter och se till att andra får det dom behöver, att ha möjlighet att ge. Jesus är vår förebild. Han ger oss nåden att ta emot sin egen försoning. Han är också villig att tjäna sitt uppdrag hela vägen till korset. I Getsemane ber han om att få slippa, men tillägger: inte som jag vill, men som du vill. Låt det bli din bön. Här börjar ödmjukhetens och tjänandets väg i Jesu fotspår.

Tredje söndagen efter trettondedagen
Jesu skapar tro
Varför säger vi att Jesus skapar tro? Jo, det är för att vår tro blir levande i Jesus. Pånyttfödelse och försoning blir möjligt genom att Gud blir människa och offrar sig själv. Så älskar Gud människan tillbaka till sig. Synden – avståndet mellan Gud och människa – överbryggas i korsets triumf. Detta är kärnan i vår tro. Ser vi på Jesu liv i mötet med människor, kan vi konstatera att synden och ondskan hela tiden punkteras och sätts ur spel. För vad är synd? Det som skiljer Gud och människa åt kan betecknas som synd. Det som inte är menat i Guds goda skapelseplan, det är synd. Det som drar oss bort från Gud. Det friska, lyckliga goda livet, det vill Gud ge varje människa. Men olika saker kommer emellan och skiljer oss från det goda. Sjukdomar, lidande, olyckor är exempel på hur synden kan drabba oss, våld, elakhet, maktmissbruk är exempel ur kategorin synder som genomförs. Både det som drabbar oss och det vi gör kan alltså betecknas som synd eftersom det skiljer oss från Gud. Det får oss att missa målet, det som var meningen. Det sker en förvandling med människor när de möter Jesus. Sjuka blir friska, människor vänder om och ångrar sina dumheter, andra får sitt människovärde upprättat. Det är som om de stora orden om försoning och frigörelse från synden blir synliga och verkliga i Jesu liv. Det är inte bara på korset det blir tydligt, det sker hela tiden under hans liv.

Därför talar vi om att Jesus skapar tro. Tron handlar om att finna meningen och livsnerven i tillvaron. Att upptäcka livets hela värde och Guds närvaro här och nu. I Jesus blir detta ständigt synligt.

Det är viktigt att bära med sig perspektivet av att det är Jesus som skapar tron och inte jag själv. I den situation vi befinner oss kan Jesus göra livet meningsfullt. Gud finns vid vår sida. Det ger mig frimodighet i vägval i livet, i misslyckanden, i framgångar, när jag drabbas av sjukdom, ja, i livets alla skeden. Även om varje situation inte är meningen från början, kan Gud använda den för att skapa mening. Som psaltarpsalmen 36 uttrycker det: ”Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus.”

2:a söndagen efter Trettondedagen
Livets källa
Vad ger kraft? Var kan man få inspiration?
Ja, det kan för somliga vara en stunds stillhet i kyrkan, för andra en stunds avkoppling och meditation i naturen. Det är inte i det brusande folkvimlet man hör Guds röst. Inte heller i vardagsstressen. Nej, i stillheten kan man lyssna efter vad Gud vill säga i sitt ord och i psalmerna vi sjunger. Att stanna upp inför Guds härlighet i skapelsen och tänka att också det vackra där är en Guds gåva till oss människor, det kan ge inspiration. ”Genom stillhet och förtröstan blir ni starka,” heter det i profeten Jesajas bok (kapitel 30).Denna söndag, då rubriken är ”Livets källa” får vi stanna upp och fundera över vilka de källor är som gör att vi kan växa som människor och få det bra i våra liv och med människor i vår omgivning. Välkommen till kyrkan idag!

1:a söndagen efter Trettondedagen
Jesu dop Att finna ett mål
I nästan varje svenskt hem hänger vid den här tiden på året en lysande stjärna, en tradition som går tillbaka på Betlehemsstjärnan. Är seden med att hänga en stjärna i ett fönster därhemma bara en vacker tradition med ljus i mörkret under årets längsta nätter? Eller står den för något annat, något djupare? Jag tror att för många i vårt land finns en längtan efter Guds ledning i livet, en längtan efter svar på de frågor vi går och bär på. Det sägs om vår tid att den är en sökandets tid. Sökande har som mål att finna. Och finnare – det var vad stjärntydarna, de vise männen – blev. Om de inte hade funnit Jesus, hade deras resa varit förgäves. Men de gjorde den stora upptäckten och hamnade rätt. ”Stjärnan från Betlehem, leder ej bort men hem.”

I dag berättar vår evangelietext om hur människor kunde se och höra att Jesus var den utlovade Messias. Det skedde när Jesus blev döpt av Johannes Döparen i floden Jordan. Det skedde då men talar till oss här och nu. Jesus är den som kan förvandla en gråtråkig eller mörk tillvaro. Följ med och se!

Så gjorde de som var vittnen till Jesu dop, och så får också vi göra!

Fjärde söndagen i advent
Herrens moder
”Stora ting låter den Mäktige ske…”
Gud är mäktig och suverän att upphäva naturlagar, t.ex. kunde Jesus gå på vattnet, göra så att blinda kunde se och förvandla vatten till vin. På samma sätt är jungfru-födelsen ett i raden av stora under som Gud gör. ”För Gud är ingenting omöjligt” sade ängeln Gabriel till Maria. Det är stort detta, att Gud själv kommer i ett litet barn till vår hjälp. Maria är genom sitt tjänande och sin tro ett föredöme för troende i alla tider. ”Ske med mig som du har sagt. Jag är Herrens tjänarinna.” Ja, vi som samlas här i Kullaviks kyrka idag på 4:e söndagen i advent, vi behöver Gud och vi får ta emot hjälp från honom. För Gud är ingenting omöjligt. Samtidigt behöver han vårt ja, vår hjälp.

Tredje söndagen i advent
Bana väg för Herren
Namnet Johannes betyder: Herren är nådig. Johannes Döparen röjde väg för Jesus, han visade på Jesu storhet, hans uppdrag att bli världens frälsare: ”Se Guds lamm som borttager världens synder… Jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar.”
I veckan som gick delades Nobelprisen ut. Den yppersta forskarelitens prestationer inom bl.a. fysik, kemi och medicin uppmärksammades och belönades, i år på samma sätt som gjorts under drygt hundra år. Ja, vetenskapen har verkligen kommit långt på många områden. I sin barndom hade nog våra far- och morföräldrar aldrig drömt om att någon skulle sätta sin fot på månen. Ändå inträffade det! Nu är vi så vana vid sådana där fantastiska saker att vi nästan inte blir imponerade längre. Och säkert kommer många att få uppleva mer under sin livstid.
Astronauten James Irwin i Apollo 15 sade en gång: ”Det är viktigare att Jesus Kristus har satt sin fot på jorden än att människan har satt sin fot på månen.” Ja, i en tid då vi förundras över teknikens och forskningens framsteg är det största undret att Guds son steg ner till oss. I förhållande till det blir allt det andra obetydligt. Att han satte sin fot på jorden har fått personlig betydelse för miljoner människor. ”Han avstod från allt och antog en tjänares skepnad då han blev som en av oss” (Filipperbrevet 2:7).
Varför hände det? Varför måste han böja sig så djupt? Varför slutade han sitt liv som en förbrytare på ett kors? Guds ord svarar: ”Han som var rik blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom” (2:a Korinthierbrevet 8:9).
Fattig för att vi skulle bli rika! Här talas det om rikedom av ett annat slag än den som består i att erövra världsrymden. Nej, här handlar det om en rikedom som varar för evigt. Han kommer för att ge sig själv som ett offer för våra synder. Nu har vi fritt tillträde till Guds tron. Ja, Johannes Döparen visar på allt detta när han bereder väg för Frälsaren. Han är med och visar att Herren är nådig, att Herren ger nåd.

22:a söndagen efter trefaldighet
Frälsningen - Vad kan hjälpa och rädda?

Jag hoppas att du inte har behövt använda en livboj någon gång. Har du gjort det vet du att den var livsviktig just då – och för hela din framtid.

Var och en av oss har sett livbojar hängande vid bassängkanter eller vid sjöar. Livbojen är utplacerad för att finnas när den behövs.

Förr kallade man livbojen för frälsarkrans. Den ser ut som en krans och ordet frälsa betyder rädda, livrädda.

Vad det handlar om idag, på 22:a söndagen efter trefaldighet, är att Jesus Kristus kan rädda/frälsa dig och mig från det som är ont och hotar att dra ner oss och behålla oss i djupet. Fundera gärna på det här med Jesus som livboj och välkommen till kyrkan idag!

21:e söndagen efter trefaldighet

Samhällsansvar

”Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det”. Så avslutas evangelietexten idag. Hur många är det inte som önskar få tillbaks det man förlorat? Det kan handla om pengar och ägodelar men kanske i första hand hälsa, relationer och anhöriga. Har vi förlorat någon finns det ingen som kan ersätta tomrummet. Men Jesus talar om att söka efter det förlorade och så rädda det. Visst är det underbara ord? Men hur är det möjligt? Lyckligtvis behöver inte vi förstå hur, fullt ut. Men vi får en mängd exempel på hur Guds makt på ett livsavgörande sätt kan förändra det som vi trodde var förlorat. Förra veckan läste vi om förändringen när Jesus uppväckte Lasaros från det döda. Idag läser vi om det när Jesus genom att se och bekräfta en utstött och känslokall människa, får livet att ändra riktning. Sackaios som på ett orättfärdigt sätt samlat på sig en förmögenhet är efter mötet med Jesus beredd att göra rätt för sig. Han vill betala tillbaks och ge dem han kan sin hjälp. Gud blick förändrar oss.

Rubriken för vår gudstjänst idag är samhällsansvar. Orden utmanar och det är svårt att låta bli att fundera på vad som menas med ansvar i dagens samhälle. Hur kan jag göra min del? Vad är min del?

Under må-bra-dagarna har vi fått höra en mängd exempel på sånt som berör. När någon är berörd och berättar så smittar det. Samtalen och berättelserna har på olika sätt borrat sig in i våra hjärtan under må-bra-dagarna. Man lämnas helt enkelt inte oberörd. Det finns en stor poäng med det. Plötsligt blir vi varse att en medmänniskas erfarenheter även når in i oss. Livet är inte en enskild angelägenhet, det rör oss och berör oss och länkar oss samman i en gemenskap. Kanske är det därför som man kan uppleva en sån rikedom att få höra hemma i ett församlingssammanhang. Sackaios stod ensam men när han blev sedd av Jesus förändrades hans liv. Så vill Jesus se på oss, förändra och få oss att höra samman med varandra. Samhällsansvaret kommer som en frukt av det här. Därför brinner vi också i församlingen för att fler skall få vara med. De som inte hört talas om Jesus måste få reda på vilken rikedom han erbjuder oss. Lekplatsen som vi inviger idag är ett tecken på omsorgen, gemenskapen och glädjen i Guds församling. Gud kan förändra allt, till och med mitt liv. Texterna idag vittnar om det. Vågar du möta den blick som förändrar?

Tacksägelsedagen
Det finns ett ord av Jesus som jag undrat varför människor inte studsat till inför mycket mer än de gör, och det är: ”Be, så ska ni få!” Meditera över det ett ögonblick: ”Be så ska ni få!” Du kanske då tänker på att så är det inte här i världen. Nej, här i världen heter det istället: ”Man får sannerligen inget gratis.” Men har du tänkt på att i ett gott hem, där är det så för barnen. Och om barnet behöver något, så går det till sin mamma eller pappa och ber om detta. D.v.s. barnet lever i detta: Be, så ska ni få. Jesus har sagt det utifrån precis det här: Är vi Guds barn, så är det så vi får leva. Och därför säger Jakob lite fränt i sitt brev: ”Ni har ingenting därför att ni inte ber.” Han sätter alltihopa på det: Be, så ska ni få. Så får vi alltså leva. Jag citerar ur Filipperbrevet: ”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom veta alla era önskningar.” En av ökenfäderna säger något liknande: ”Lär din mun att säga det som är i ditt hjärta.”

Femtonde söndagen efter trefaldighet
Endast ett är nödvändigt
När Jesus hade människor runt omkring sig som sökte Gud eller som trodde på honom, så sade han ofta: ”Gör er inga bekymmer!”
Vem har då inte bekymmer? Alla kan nog någon gång oroa sig för nära och kära, hur det ska gå för dem. Eller så kan det vara bekymmer för egen del: Det kan röra sig om den egna hälsan, ekonomi, jobb, relationer. En kristen varken kan eller ska leva utan bekymmer. Bekymmer kan vara av den arten att man har huvudbry i positiv bemärkelse för andra. Det räcker att läsa Paulus brev i Bibeln för att lära känna en kristens engagemang i andras bekymmer. Men Jesus säger till var och en av oss: ”Er himmelske fader vet det”, han vet allt vad vi behöver, allt som kan oroa och hota vår existens. Vi får komma med våra bekymmer inför vår himmelske Fader, var och en får komma inför Gud och tala med honom, inte vara ensam och hjälplös med något. Det är så den troende får göra med allt det där som kommer över en och som man måste ta i och inte kan annat än oroa sig för. Bär fram det i bön (Matteus 6:6, Filipperbrevet 4:6, 1 Petr 5:7)! För den som tror samverkar Gud allt till det bästa.

Fjortonde söndagen efter trefaldighet

Enheten i Kristus

Rubriken för denna söndag är enheten i Kristus. Det är eftertankens och förbönens dag för försoning mellan folk, människor och samfund. Det handlar dels om ett globalt perspektiv men också konkret om hur det står till här hos oss. Hur kan vi agera för att uppbyggelse, kärlek och omtanke kan får vara det som präglar vår kyrkas gemenskap?

Att gå samman och samverka för att positionera sig och bli effektiva och starkare är något vi vant oss vid att se. Många företagsnamn är idag en kombination av många ursprungliga namn. Partipolitiken i Sverige har under senare år präglats av allianser. Partierna går samman för att på så vis bli starkare och få möjlighet att tydligt visa vad man som enhet kan åstadkomma om man vinner väljarnas röster.

Även inom kyrkligheten i Sverige har vi kunnat se hur olika samfund gått samman inom frikyrkan. Alla dessa olika typer av sammanslagningar har haft som utgångspunkt att man är tillräckligt lika för att kunna dra nytta av varandra.

När vi talar om enhet i Kristus talar vi om något annat. Här vänds perspektivet och Jesus visar oss på ett annat slags enhet. En som redan är given, men som inte i första hand uppstår i sökandet efter likriktning och samförstånd. Den störste skall vara den yngste och ledaren skall vara tjänare, läser vi i texterna. Tecknet för enheten är brödet som bryts. Brödet måste brytas och mellan dem som ger och tar emot uppstår ett öppet rum. Ett som aldrig kan mättas med innehåll. Det öppna rummet är förbundet med människors hjärtan och Guds omsorg. Här finns plats för var och ens innersta längtan och behov. Många har under årens lopp velat lägga beslag på det öppna rummet. Man vill rama in och avgränsa vad som skall vara tillåtet att finnas där. Man gör det inte av elakhet utan av omsorg eftersom man vill se till att innehållet liksom blir ”rätt” utifrån det man själv behöver och vill. Men i Guds närhet erfar vi att det öppna rummet i själva verket handlar om allas möjlighet att möta och att dela. Det som förenar oss och får oss att erfara ”enheten i Kristus” är insikten om att alla behöver honom och att vi är kallade att tjäna varandra.

13:e söndagen efter Trefaldighet

Grundkurs och påbyggnadskurs

För tre veckor sedan började barnen skolan igen. I dag jobbar man mycket inom skolans värld efter läroplaner. När en elev har gått ett år i skolan, t.ex. årskurs 4, då skall den eleven kunna vissa saker. Det står beskrivet i läroplanen vad varje barn som gått ut fjärde klass ska behärska i de olika skolämnena.

Kort och gott: Ett visst mått av kunskap skall alla barn ha. Alla skall ha klarat av grundkursen. Sedan finns det en jättechans för de som vill, att lära mer. Det finns en påbyggnadskurs med möjlighet att fördjupa sig i alla ämnen, i svenska, geografi, engelska, kemi, historia m.m.

På samma sätt finns det för den som vill vara en kristen först en kärlekens grundkurs och sedan en påbyggnadskurs. Det grundläggande, basic, är att inte göra sin nästa något ont. Med en sådan inställning kan man komma långt. Att försöka att inte skada eller vara till anstöt kan verkligen hjälpa andra människor. Om grundkursen är att inte göra ont mot sin nästa, så är påbyggnadskursen att göra allt gott mot nästan. Ibland räcker det inte med att bara låta bli. Ibland måste man göra något. Ingripa när man ser att orätt sker. I 1930-talets Tyskland, när nazismen växte fram, var det de stora massornas likgiltighet inför förtrycket av judarna som förvånade de drabbade. Varför sade ingen något, varför ingrep inte vanliga människor? Just det har man gång på gång hört de överlevande från koncentrationslägren säga.

Ett glas vatten till en törstig eller ett besök hos någon som är ensam kan betyda mycket. Visst kan många behöva mer än så, men någon måste fylla på glaset, ringa på dörren. I en församling är vi utrustade med varandra. I dag, på diakonins söndag, passar det så bra att lyfta fram vardagsdiakonin. Vi kan inte hjälpa alla, men alla kan vi hjälpa någon. Det kan röra sig om en granne, en släkting eller någon bekant.

Påbyggnadskursen är att försöka göra gott mot de människor man möter.

Medmänsklighet har aldrig formulerats bättre än i sammanfattningen det dubbla kärleksbudet, ”Du skall älska din nästa som dig själv.” Men det gäller att läsa rätt. Det står inte att vi skall göra allt vad människorna vill. En kristen håller inte alltid med andra eller slätar över. Det kan vara kärlekslöst att göra så.

Det står också: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” Det gäller att också tycka om, älska sig själv, d.v.s. att inte förneka sig själv och det man själv behöver, i form av grundläggande behov, och dit hör också vila och tid med de närmaste.

Söndagen före pingst

Hjälparen kommer

Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Frågan ställs i episteltexten idag och är lika aktuell nu som då den skrevs får några år (allt är relativt) sedan. När vi läser texten ser vi att det inte finns någon eller något som kan skilja oss från Guds kärlek. Men om det ändå inte riktigt känns som om man är omsluten av Guds kärlek, vad är det då som skiljer? Inte någon annan, inte något omkring mig… det finns med andra ord ingenting utanför mig som jag kan peka på eller förklara det med. Kanske det är så att jag inte har upptäckt kärleken? Men nog vet man väl vad kärlek är? Eller kanske mina förväntningar inte riktigt stämmer med verkligheten? Jag kanske är för upptagen av så många bilder att jag inte ser skogen för alla träd?

Hjälparen kommer är rubriken på söndagen före Pingst. Kanske tänker man spontant på lärjungarna instängda och oroliga, men ändå förväntansfulla att hjälparen som Jesus har talat om skall komma. Men evangeliet handlar inte om några lärjungar som sitter i någon lägenhet och trycker. Istället är det Jesus som håller en utläggning om att tala i bilder eller klara ord. Läser man lite mer så ser man att Jesus uppmanar lärjungarna att be i ”Jesu namn”. Då kommer det att hända saker. Här måste finnas en av nycklarna till att finna Jesu kärlek.

Att be i Jesu namn är egentligen en påminnelse om att vi själva med alla våra olika föreställningar eller föresatser inte kommer så långt. Att be i Jesu namn är inte att själv bestämma, det är tvärt om en överlåtelse tillsammans med mina önskningar. Men när vi inbjuder Jesus och lägger våra liv, planer och förhoppningar i Jesu händer, då blir saker och ting annorlunda. Hur då undrar man självklart, för man vill ju veta. Man vill ha svar på frågorna. Men Jesus säger också i texten att ”Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting”. Kanske finns en förvissning och trygghet i Jesu namn som gör att vi kan se och känna bortom frågorna och istället uppleva Guds kärlek. Kanske hjälper oss Guds Ande att just vara i Guds kärlek så att vi kan leva av den konkret i våra liv? Låt oss be om det idag!

4:e söndagen i Påsktiden

Rubriken för denna söndag är ”Vägen till livet”. När vi firar gudstjänst om söndagarna skulle man kunna säga att vi vill hjälpa varandra att följa med på resan till livet med stort L. Alltså ett liv gott liv där varje person kommer till sin rätt, ett liv bortom lögner och osanning, ett ärligt liv med Gud. Men resan är inte bara till livet, den är också livet. I gudstjänstens sammanhang blir vi påminda om det i sång, musik, nattvard, ord och böner. Gud ger oss livet och vi tar emot det för att ge vidare. Vi behöver Gud och varandra på livets resa som man kan likna vid en labyrint. Man reser en väg som man inte vet riktigt vart den leder. Det kan ta tvärstopp ibland medan andra vägar tydligt leder vidare. För stöd, uppmuntran och kraft finns vi för varandra för att leda varandra till samma mål; att få komma hem och vara med Gud, idag, imorgon, alltid. När Jesus talar om det i texten idag säger han; ”Jag är vägen sanningen och livet.” Han visar att det finns ett tydligt mål dit vägen leder; hem till vår Gud.

2:a söndagen i advent

Guds rike är nära

Är inte detta en underbar rubrik? När evangelierna börjar sina olika beskrivningar av Jesus så har de alla den här utgångspunkten. Guds rike är nära. Jesus kom och predikade det glada budskapet om Guds rike. Både Johannes döparen och Jesus talar om att Guds rike är nära. Det är tvärt emot vad vår värld ofta kommunicerar. Där säger man istället att Guds rike är avlägset om det överhuvudtaget finns. Därför är det så viktigt att ständigt få höra att Guds rike är nära. Gud söker efter dig.

Somliga tänker sig att Guds rike är något efter det här livet. Man resonerar som att det här livet går ut på att leva så att man får del av livet när man har dött. Det är lätt att tänka så. Det är säkert också en del av sanningen. Ibland är det till och med lättare att tala om det som man inte vet något om än det man faktiskt känner till. Kanske kan man då undkomma frågor som verkligen förändrar oss här och nu. Vill man uppnå något särskilt syfte med människor kan man använda tron för att skrämma till lydnad och hota med att livet efter detta blir en pina om vi inte gör vad som förväntas.

Men uttrycket att Guds rike är nära det syftar inte bara på framtiden bortom dödens portar. Det handlar framför allt om verkligheten här och nu. Hur skall jag då hitta vägen till Guds rike? Vägen dit, säger Jesus och bibelns böcker, det är kärlekens och omvändelsens väg. För att kärleken skall vara levande måste det finnas både ett givande och ett mottagande. Gud är till sin natur självutgivande. När människan inte vill komma till Gud, kommer Gud själv till oss, inte som ett tvång utan av fri vilja. För att vi skall kunna erfara Guds rike behöver vi bli lika Gud. Vi behöver överlämna oss till kärleken för att bli förvandlade. Vi behöver gå från att bara se oss själva till att längta och vilja leva för varandra. Det är omvändelsen och det är vägen till Guds rike. Det svåra är att människan tror att den kärlek man får är till för att behålla. Men Gud lär oss det motsatta. När vi ger vidare den kärlek vi fått, då förmeras den och vi blir förändrade i kärlek. Då kan livet blomstra på nytt, som det står i en av texterna idag

22:a söndagen efter trefaldighet 8 november 2009

Frälsningen

Frälsningen är rubriken för gudstjänsten idag. Frälsning betyder räddning. Vi tror att Gud skall rädda oss. Samtidigt kan man undra; från vad? Vi har det väl bra som vi har det? Somliga kan säga att vi har det bra, andra skulle inte hålla med. Livet ser så olika ut och det är därför talet om räddning berör oss så olika. Men vem skulle vilja vara utan brandkår eller ambulans? Tänk om det händer något? Räddningstjänsten skapar trygghet samtidigt som man är beroende av den enskildes insats med första hjälpen. Det krävs samverkan. På liknande sätt fungerar tron. Gud finns som vår trygghet men vi är kallade att göra vår del.

När vi talar om att tro så är det konkret så att vi tror att Gud räddar oss människor. Ytterst sätt kommer vi att få uppleva det när vi dör. Men det finns också en räddning medan vi ännu lever. Då handlar det om att bli befriad från det som binder och förminskar livet från att vara just så fantastiskt som det egentligen är. Det som binder människan mest är rädslan att inte få det man behöver. Det kan handla om mat och kläder men hos oss kanske mer om kärlek och närvaro. Jesus vill befria oss från det som sprider rädsla och förlamar oss, det som får oss att tappa modet och ge upp. När tron får komma till oss blir vi fyllda av nytt engagemang. Det går inte att förhålla sig likgiltigt till tron. Den förändrar hela inställningen till livet. Förmodligen förändras också våra prioriteringar. Tystnad, enkelhet och ensamhet skrämmer inte längre, det är snarare eftertsträvansvärt.

Det finns en mening med att jag finns. Någon vill mitt liv! Jag har ett uppdrag och ett ansvar. Gud räknar med mig och mina insatser. Gud räddar mig när jag går vilse och det blir fel. Räddningen innebär så mycket. Där finns förlåtelsen och nystartens möjlighet. Där finns respekten för varje människas försök och strävan. Där finns kärleken till medmänniskan, var och ens unika värde! Räddningen visar på det, den visar att du är värd så oändligt mycket att Jesus offrar sitt eget liv för att vara med dig och rädda dig.

Bär med dig bönen: Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.

19:e söndagen efter trefaldighet 18 oktober 2009

Trons kraft

Vad är egentligen tro? I mångas ögon ser man tron som motsats till vetenskapen. Det är ett synsätt som sedan upplysningstiden präglat förhållandet mellan tro och vetande. På ett sätt är det en viktig tanke, eftersom tro är just tro, och inte vetande. Tro bygger inte på empirisk forskning. Tro är något annat. Man brukar tala om ”God of the gaps”. Alltså bilden av en Gud som träder in när vi själva inte vet mer. Det är en karikatyrbild av vad tron på Gud handlar om. Så ser inte bibelns Gud ut. Där finns istället ”God of everything”. Gud som är och var och som skall komma och som finns i allt. Det betyder också att Gud och tro inte är någon motsats till vetande.

Istället är motsatsen till tro rädsla och hopplöshet. Om detta handlar söndagens texter. På olika sätt beskriver de hur människor mot alla odds ändå har vågat tro och förlita sig på Guds möjligheter. När så har skett har motståndet övervunnits och en ny framtid har mött den som tror. Man skulle kunna säga att innebörden är att om tro saknas, försvinner också möjligheten att finna mening med livet. Därför kopplas också tron ihop med vilja, drivkraft och samhörighet. Alla människor behöver detta.

Trons kraft genomsyrar allt. Det handlar lika mycket om hur vi bygger vårt samhälle som hur vi själva mår. Det handlar om våra grundläggande värderingar utifrån vilka vi fattar beslut i livet. Det påverkar våra relationer och hela vår identitet.

Många har en bild av att den andliga sidan av tron vänder sig bort från världen och det som är konkret. Detta är ett stort missförstånd. Tron hjälper oss att hitta tillbaks till livet, att se sammanhangen och vår egen plats i tillvaron. Tron hjälper oss att hitta kraften i livet. Då ser vi mer och mer att allt är en gåva från Gud. Kraften blir större när den får samverka, därför har vi en församling som är till för att trons kraft skall få förmeras.

Tacksägelsedagen 11 oktober 2009

Det finns några ord i vårt språk som är viktigare än andra. Som om det man inte kan leva utan dem. Tack är ett sådant ord. Utan möjligheten till ett tack förminskas tillvaron och kommer att handla mer och mer om mig själv. Men om jag använder ordet tack så öppnas livet och nya dimensioner blir synliga. Att tacka är att öppna sig för livets möjligheter. Det är att gå från likgiltighet till ödmjukhet och respekt.

Det finns egentligen inga självklarheter. Det vi tar för givet är ofta grundat i ett större sammanhang som gör att det självklara blir möjligt. Att solen går upp, att jag kan andas, att hjärtat slår och att det finns omsorg mellan människor, det kan tyckas vara självklarheter och ändå är det så fantastiskt. Det kan inte få vara så att vi uppmärksammar livets unika beståndsdelar först när vi blir av med dem.

Bara att få möjligheten att leva i Sverige är sannerligen värt att tacka för. Rent statistiskt är vårt land ett av världens stora undantag i fråga om ett fungerande samhällssystem, frihet, jämlikhet, omsorg, frisk luft och gränslösa vidder.

De som lever under bördan av hot, förtryck, lidande eller sjukdom ser tillvaron i ett annat perspektiv. Samtidigt är det inte så att tacksamheten försvinner under lidandets ok. Med tacksamhetens hjälp har många visat att det går att leva trots lidande och förtryck. Tacksamheten ger oss hopp och mod. Den hjälper oss att vägra ge upp, att aldrig ge vika åt mörkrets krafter.

Det är som om ordet tack hjälper oss att leva i kärlek. När vi låter tacksamheten fylla sinnet blir vi också fyllda av kärlek. I lovsången får vi möjlighet att uttrycka vår tacksamhet med musikens hjälp. Då blir det uppenbart att vi lever av och genom den kraft som Gud ger oss. Det är som om lovsången upprättar en livgivande länk till den Gud som ger liv, till livets källa.

Låt oss därför använda denna dag för att fyllas av tacksamhet och lovsång.

16:e söndagen efter trefaldighet

Döden och livet

”Gör honom fri och låt honom gå.” Med de orden avslutas evangelietexten på söndag. Jesus har i texten, just uppväckt Lasaros från det döda som kommer ut med armar och ben lindade i bindlar och ansiktet täckt av en duk. En scen som skulle få veckans spektakulära helikopterrån att framstå som totalt ointressant. En man som varit död men som uppväcks. Hur ofta händer det? Har det hänt? Kan det hända? Om det har hänt, kan det hända igen? För Gud är ingenting omöjligt. Det är bibelns budskap som återkommer om och om igen. Det berättas i evangelierna att Jesus uppväcker tre olika personer vid olika tillfällen. Och viktigast av allt, Jesus själv blir uppväckt från det döda. I bibelns texter är detta ingen omöjlighet. Det är snarare ett tecken på Guds kraft och möjligheter. Paulus skriver att samma oerhörda kraft finns hos oss som tror som den kraft som uppväckte Jesus. Men hur då? Det vore väl rätt bra om vi kunde förmedla den gåvan vidare till varandra även i modern tid? Det finns ett tydligt syfte med det som sker. I evangeliet uttrycker Jesus det med orden: ”…för att de skall tro på att du har sänt mig.” Det som sker har ett större syfte än bara den specifika situationen. Det sker för att visa på Guds möjligheter. För att visa att Jesus är sänd från Gud för sitt uppdrag att rädda världen. Vi kan lita på att det är så oavsett om vi själva får bevittna under eller inte.

Att döden är sista utposten i den här tillvaron är det ingen som undkommer. Alla måste vi gå över gränsen till dödsriket på egen hand. Men Jesus säger att ”den som tror på mig skall leva om han än dör”. Därför har kristna i alla tider kunnat lovsjunga Gud mitt i umbäranden och lidande. Exemplen är många. Ett finner vi i en nazisternas dödsceller när Bonhoeffer år 1944 på väg mot avrättning ändå kunde skriva: ”Av goda makter underbart bevarad. Det främmande och nya väntar jag. Guds nåd är ny var afton och var morgon. Han väntar oss i varje nyväckt dag.”

Det finns en tro och trygghet hos Gud som bär genom liv och död. Till den är vi kallade för att vi aldrig skall behöva vara rädda mer. Låt Jesu ord vara orden till dig, ditt liv och din rädsla: ”Gör honom fri och låt honom gå.” Eller som det också står skrivet: "om vi lever eller dör hör vi Herren till".

Juldagen 25 december 2008

Allt är förberett

I den heliga natten förbereder Gud varje människas liv. Det är ett evigt budskap om det som var, är och skall komma. Gud blir människa för att bereda vägen för oss genom mörkret till ljuset. Det gäller alla människor i alla tider, varje generation oavsett tidsålder. Kanske är det därför det är så gott att få stämma in i de traditionella julpsalmerna och höra de urgamla texterna.

Julens budskap har vi hört förut. Vi känner till stallet, krubban, Josef och Maria. Vi har hört utläggningar om hur hårt det var för paret att komma till Betlehem och föda barn långt hemifrån. Vi har hört om utsattheten och den mörka bilden av livet. Samtidigt har vi hört på predikningar om ljuset och Herrens härlighet som strålar ut från änglarnas budskap mitt i natten. Stjärnan som lyser i mörkret och vittnar om vad som håller på att hända.

Det är som om när de här två sidorna möts, Guds härlighet och jordens mörker, då blir det liv. Där blir Gud människa. Livet är förberett för var och en av oss. Gud har gått före på livets väg och leder oss till ljuset och kraften. Allt liv börjar i mörker. Det är en trösterik bild när vi drabbas av livets mörka stråk. Också Jesu liv började i mörker. Han föds i den mörka natten och kommer sedan med ljus under sin livsgärning.

Vid sin död på korset slutar livet i mörker för att sedan leda över oss i uppståndelsens ljus. Det är som om Gud vill visa oss att livet alltid leder längre och djupare än vad vi kan se och förstå. Små aningar får vi ibland likt herdarnas möte med änglarna. Små tecken som leder oss vidare i livet och som fyller oss med tacksamhet och förundran.

Allt är förberett för oss för att vi skall bli Kristi efterföljare. Det är trösterikt samtidigt som det är en kallelse som leder oss vidare till en djupare innebörd av livet och tron.

Andra söndagen i advent 7 december 2008

Guds rike är nära

Vi lever nu som alltid i en orolig tid. Det beror bara på var på jorden man befinner sig hur upplevelsen är för tillfället. Var man på lyxhotell i Bombay förra veckan eller på ett lastfartyg utanför Somalias kust var det naturligtvis mer oroligt än om man sitter i kyrkbänken hemma i Kullavik. I veckan rekordsänktes reproräntan och alla hoppas att julkommersen nu skall accelerera rejält för att kompensera höstens stillestånd i folkets plånböcker. Men vad som är bra eller dåligt beror på hur man ser på saken. Ta t ex det här med jobben och tillväxt. Vi är beroende av kommersen för jobbens skull men vi är samtidigt drabbade av kommersen för miljöns skull. Det skulle inte vara några problem om alla satsade på rätt varor med ansvar för människors hälsa och för miljö. Men nu är det inte så. Människans sinne är som fördunklat. Det ekonomiska systemet handlar om ekonomi i sig självt, inte vad ekonomin skall syfta till. Då blir det också likgiltigt om det finns bra varor eller inte, huvudsaken är ju att det är kommers, först då blir det ekonomi. Chefen för krisdrabbade Saab uttalade sig också i veckan och sa att; det primära är att vi måste få folk att köpa bilar igen. Han sa inget om vilken typ av bilar eller vad vinsterna skulle vara med det. Ordningen i ett kommersiellt företag är självklar. Den handlar inte om abstrakta eviga värden i första hand. Den handlar om att plocka in mer än vad man lägger ut annars blir det minus på kontot. Om man talar om värden på längre sikt är detta ett värdelöst sätt att se på tillvaron. Men om man tittar i plånbokens innehåll kan man räkna in ett högre värde.

Bland de stora fartyg som kapats utanför Afrikas horn, släpptes ett i förra veckan. Det innehöll naturligtvis inte mat, och inte innehöll det olja. Nej, skeppet var lastat med stridsvagnar till något av Afrikas alla krig. Scenariot säger så mycket om människans förmåga att värdera och vilka krafter som lyckas ta sig fram oavsett svårigheter. I en av texterna talas det idag om att Gud skall skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar. Detta kommer att bli verklighet. Vem vet hur det kommer att gestaltas? Kanske stridsvagnar blir till traktorer, pipelines blir till vattenledningar i ett uppodlat Sahara. Men först måste människans sinnen bryta fördunklingen, värdeskalan måste förändras. Förmodligen kommer man att utgå från det kommersiella sättet att räkna och utveckla, men med ett ansvarsfullt och rättfärdigt perspektiv på jorden och vår mänsklighet. Vi följer utvecklingen med spänning. Vilket ansvar har du?

Första Advent 30 november 2008

Ett nådens år - igår, idag, imorgon

Det är en stilla morgon. Jag går ner till vattnet för att tänka. Det är alldeles tyst. Den novemberfuktiga luften biter i kinderna. Några ejdrar simmar målmedvetet ut ur viken. De håller ihop och styr ut mot öppna vatten. Själv undrar jag vart jag styr. För stunden nöjer jag mig med att gå ut på bryggan och titta ner i vattnet. Imorgon är det första advent. När du läser detta har imorgon blivit idag. Skillnaden mellan igår, idag eller imorgon är både stor och liten på samma gång. Vi samlas i kyrkan precis som förra året på 1:a advent. Vi påminns om mannen som rider in i Jerusalem på en åsna. Det är samma texter varje år. Man vill höra de traditionella psalmerna. Det blir en påminnelse om det som består trots att mycket förändras. Trots att jag själv också har förändrats under året som gått. Ändå är jag den samme som förra året. Vi läser att konungen kommer till oss. Han skall förkunna fred för folken, krigets vapen skall förintas. Hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.

Jag inser att det börjar precis framför, ja till och med under, mina fötter där jag står på bryggan. Där står jag vid havet som omsluter hela jorden. Det finns där hela tiden, även om jag själv inte alltid är där. En konkret bild av Guds fred som vill omsluta hela livet, även om jag själv inte alltid är medveten om det. Bilden av fridsriket blir plötsligt konkret en stilla morgon som denna. Samtidigt vet jag att nästa gång jag kommer ner hit kan det lika gärna vara storm. Det kan vara mörka natten och omöjligt att komma ut på bryggan torrskodd. Ändå är det samma hav som omsluter hela jorden. Det är skönt att veta att det alltid finns där, havet. Jag går dit när jag behöver andas ut och andas in. Själen får ny kraft.

På samma sätt får jag komma till kyrkan. Jag vet att den finns där. Budskapet är detsamma om kungen som vill komma med fred. Jag får andas in och andas ut. Jag får känna skillnaden mellan igår, idag och imorgon. Samtidigt kan jag också känna samhörigheten med det som är, har varit och det som kommer. Jag är en del av något större, ett välde som går från hav till hav bortom tid och rum. Samtidigt finns det där precis framför mig, under mina fötter, ja, till och med inom mig. Så underbart att då stämma in i orden: ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”.

Söndagen före Domsöndagen 16 november 2008

Vaksamhet och väntan

Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade Jesus: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” Orden är hämtade ur dagens evangelietext. Jesus pekar tydligt på att Guds närvaro inte är knuten till någon särskild plats, något särskilt tillfälle eller någon särskild person. Istället har varje människa fått gåvan att vara bärare och förmedlare av Guds rike.

Vi lever i rastlöshetens tidsålder. Att välja mellan att vara här eller där spelar kanske ingen roll, för de flesta vill vara med på båda ställena ändå. Sällan eller aldrig lyssnar nutidsmänniskan till tystnaden. Motorer, fläktar, maskiner, musik eller TV-apparater låter ständigt överallt. För många finns sällan tid att vara ensam för sig själv för att tänka.

Detta har gjort att det finns en hunger idag efter andlighet. Jagandet efter prylar är intressant ett tag, men inte alltid. Det finns många andra att lyssna på. Röster som låter bra och möter oss med leenden och förstående nickningar. Det finns fullt av människor som klarat utmaningar och som kan kommunicera metoder och handlingsplaner för oss. Coacher och existentiella rådgivare lever idag bråda dagar på människors villrådighet. Gemensamt för allt detta är att människan ständigt söker efter Gud och livets mening utanför sig själva.

Så säger Jesus idag till oss att Guds rike är inom oss. Längre bort finns det inte. Avståndet är kanske inte längre än mellan hjärnan och hjärtat. Det vi tänker och det vi känner det finns inom oss och där finns Gud.

Ett enkelt tips:

Prova att lyssna till dig själv och ditt inre ibland. Det kan räcka med en promenad i stillhet. Låt tankarna komma och gå och lägg dem i Guds händer. Det gör inget om det kommer saker som du inte vill. Låt dem passera och be att Gud fyller dig med sitt goda. Varje andetag kan du andas in Guds kärlek och andas ut det som tynger. Be att Guds frid får omsluta hela din varelse. Be om Guds frid i de relationer som känns jobbiga. Andas in och andas ut, Guds rike finns inom dig.

Tacksägelsedagen 12 oktober 2008

Lovsång

Tänk dig en tillvaro utan ordet tack. Det skulle förmodligen bli en bitter tillvaro. Efter mycket möda och arbete är det gott att få ett tack. Det är också skönt att få framföra ett tack när man själv blivit föremål för någon annans omsorg. Det är som om ordet tack hjälper oss att bekräfta det som är gott. Utan det lilla ordet kan allt förvandlas till likgiltighet och krav. Men tacksamheten hjälper oss att uppleva livets under. Att bli medveten om det goda flödet som omger oss och livets alla möjligheter, det är att leva i tacksamhetens perspektiv. Det finns en dubbel riktning i ordet tack, en givare och en mottagare. Kanske är det så att tacksamheten hjälper oss att uppleva livets dialog. Vi får gå från ensamhet till gemenskap. Det är rätt sällan vi säger tack till oss själva, det ligger liksom inte i sakens natur. Istället riktar vi tacksamheten mot någon annan än oss själva och kanske är det just detta som gör det så betydelsefullt.

Rubriken idag på tacksägelsedagen är lovsång. Lovsången är ett sätt att uttrycka tacksamhet, att få framföra vår hyllning till skaparen, befriaren och livgivaren. Ibland frågar man sig om inte Gud är egoistisk som vill ha vår lovsång. Förmodligen handlar inte lovsången om det. Istället hjälper den oss att få riktiga proportioner på oss själva och livet. Vi flyttar vår uppmärksamhet till Gud för att ta emot livet.

19:e söndagen efter trefaldighet 28 september 2008

Trons kraft

Vad är egentligen tro? I mångas ögon tänker man tron som motsats till vetenskapen. Det är ett synsätt som sedan upplysningstiden präglat förhållandet mellan tro och vetande. På ett sätt är det en viktig diskussion, eftersom tro är just tro, och inte vetande. Tro bygger inte på empirisk forskning. Tro är något annat. Man brukar tala om ”God of the gaps”. Alltså bilden av en Gud som träder in när vi själva inte vet mer. Det är en karikatyrbild av vad tron på Gud handlar om. Så ser inte bibelns Gud ut. Där finns istället ”God of everything”. Gud som är och var och som skall komma och som finns i allt. Det betyder också att Gud och tro inte är någon motsats till vetande.

18:e söndagen efter trefaldighet 21 september 2008

Att lyssna i tro

Varför gick du till kyrkan idag? Eller varför gick du inte? Det är en bra fråga. Det finns naturligtvis en mängd bra svar på det. Kanske kom du för att du kände att du behöver det eller också kanske du kom för att du tyckte att du borde. Oavsett vilket är frågan viktig att ställa.Varför? I bakgrunden finns nämligen något djupare som handlar om vad du längtar efter och vad du känner att du behöver.

Ordet lyssna kommer från ordet lyda. Det är två helt olika ord egentligen. Att lyssna förknippar man kanske mer med stimulans och nyfikenhet. Att lyda handlar ofta om att följa och underordna sig. Många värjer sig mot lydnaden och vill inte ha någon auktoritet över sig. Men vad vill du med din tro? Eller vad vill du med ditt liv?

Många som möter Kristus blir fyllda av helig ande och kraft. Det gör att horisonterna vidgas och himlen öppnas. Livet får en helt ny mening. Det liksom sprudlar av entusiasm inom och utom en. Lärjungarna i bibeln utbrister att de inte kan låta bli att berätta om vad de har sett och hört. Kanske kan du känna igen den upplevelsen? Men så kommer tider av tystnad. Man upplever att Gud är tyst och att det kristna livet inte längre sprudlar som det gjort. Det självklara är inte självklart längre och tvivlet kommer smygande. Hur skall man då kunna lyssna i tro?

I livet går vi ofta balansgång mellan ytterligheter: glädje och sorg, skratt eller gråt, ljus eller mörker, kärlek eller hat. Inom organisationer och föräldraskap brottas man med balansen mellan piska och morot, krav och stimulans. I tron kan man säga att vi går balansgång mellan att lyssna och att lyda. Eftersom livet skiftar behöver jag båda. Lydnaden vittnar om att det finns någon som är större än jag. Det finns goda rutiner jag kan följa och vila i när jag inte orkar gå av egen kraft.

Jesus liknar himmelriket vid en skatt som väntar på oss. Visste vi det skulle vi vara beredda att offra allt för att vinna det.

Gud vet det. Därför offrade han allt för dig. Därför kommer inte lyssnandet och lydnaden som en konsekvens av vad du själv presterar och klarar. Det kommer som en konsekvens av vad Gud redan har gjort för dig.

1:a söndagen efter trefaldighet - Vårt dop

Vårt dop är rubriken för mässan idag. I en av texterna möter vi berättelsen om Noa och floden som kom över hela jorden. Med bilderna från den förödande cyklonen i Burma eller flodvågskatastrofen för några år sedan, är det utan sagans skimmer vi läser texten. Istället har vi sett bilderna av en skrämmande verklighet när vattenmassorna sköljer över jorden och ställer till förödelse. Vad som gör texten extra svår är att det står ”Herren utplånade allt som fanns till på jorden.” Följdfrågan blir naturligtvis; är det Gud som ligger bakom katastroferna?

Bibeln kan läsas på många olika sätt. Vi brukar peka på ett helhetsperspektiv där vi kan skönja en röd tråd genom bibelns berättelser. Allt handlar om hur Gud leder människan från död till liv. Det börjar i kaoset vid skapelsen då Gud skapar ordning och ett gott sammanhang. Men det onda letar sig in i det goda. Innan berättelsen om Noa har det gått så långt att vi läser; ”människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda.” Varför gör Gud ingenting åt ondskan, frågar många. Här är bilden av en Gud som utplånar all ondska. Problemet blir bara att då stryker allt liv med eftersom inget är alltigenom ont eller alltigenom gott. Men mitt i den stora katastrofen är det ett litet sammanhang som klarar sig. Noa och livet på arken blir räddningen för dem som lyssnar till Gud. Därefter står det att Gud lovar att aldrig göra så igen. Kampen mot ondskan är inte slut men den får en annan inriktning. Nu är det kampen i varje människas hjärta som Gud vill påverka. Genom att utvälja det lilla och sköra kan Gud göra något stort, det är genomgående i gamla testamentets berättelser. Vi läser om det i det lilla folket som utväljs, herdepojken som blir den store kungen, profeterna som talar om någon som skall bära vår smärta. Så kommer Jesus som fullkomnare av Guds plan; den på en gång stora och lilla mannen som genom sitt liv älskar tillbaka världen till Gud. När alla tror att det är död och mörker har det plötsligt blivit liv och uppståndelse.

Dopet leder oss in på samma väg. Det visar att det finns en röd tråd för oss att följa genom livet. Tråden börjar i det lilla som Gud utväljer. Den går från död till liv. Den kan gå genom kaos, katastrofer och kriser. Den leder vidare genom vatten och eld. När vi tycker att livet verkar vara en katastrof visar oss Gud nytt livsrum. Frågan är vem som är huvudperson i din livsberättelse?

Söndagen före Pingst - Hjälparen kommer

Gemensamt för texterna i dagens gudstjänst är att alla handlar om ansvaret som går vidare. Profeten Elia får uppdraget att utse sin efterträdare. Det markeras genom att han skall smörja honom med olja. I det bibliska sammanhanget används olja som tecknet på att vara utvald och välsignad av Gud. Ordet Messias betyder just Guds smorde. Alla kungar i gamla testamentet blev smorda innan de trädde i funktion. Med tiden växte det fram en förväntan om en Messias som skulle komma med fridsriket. Jesus säger att han är den personen. Han visade det i sitt liv, genom sin död och uppståndelse och genom de under och tecken han utförde.

I episteltexten vänder lärjungarna tillbaks efter det att Jesus lämnat dem. De håller ihop genom att be. Nu finns inte Jesus bland dem längre utan de har själva fått uppdraget att bära budskapet vidare. I evangeliet talar Jesus om sanningens Ande som skall vägleda med hela sanningen. Det är Anden som skall komma till lärjungarna och ge dem kraft. Det var just detta som hände på pingstdagen. De enkla männen från Galiléen som vandrat med Jesus, men sedan hållit sig gömda i rädsla, kliver nu fram i frimodighet och visar med samma kraft under och tecken i Jesu namn. De utförde sin gärning, de lade händerna på sina medhjälpare och bad om andens utgjutande och lämnade så småningom vidare uppdraget.

På det viset har kristendomen spridits ända till våra dagar. Igår hände det igen på konfirmationen i Domkyrkan. Som ett led i kedjan av lärjungar la vi händerna på var och en och bad att Guds goda Ande skall leda var och en på deras vägar. Jesus utvalde lärjungarna till det gudomliga uppdraget att sprida evangeliet. Vi blir också kallade till samma uppdrag. De blev smorda med sanningens Ande, så blir också vi. Kallelsen att komma med Guds frid går vidare från generation till generation. Idag är det vår tur att axla manteln. Nu är det du och jag som är Guds smorda, kallade till det gudomliga uppdraget för rättvisa och fred. Vi gör det utifrån våra liv och förutsättningar. Tro aldrig något mindre om din egen betydelse.

Bönsöndagen - Bönen

Bönen är den finaste gåva vi har. Den betyder en direktkontakt med Gud. Här ryms allt. En aspekt man kanske inte alltid reflekterar över är att bön faktiskt är personlig utveckling.

”Er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det.” Orden är hämtade från evangelietexten idag när Jesus talar om bönen. En vanlig följdfråga blir då om det spelar någon roll att be om Gud ändå redan vet vad jag skall be om. Blir det inte bara ett spel för galleriet, ett rabblande av tomma ord, precis så som Jesus avråder oss från att göra i samma text? Vad menar han?

Kanske vi skall byta perspektivet och tänka på sammanhang där någon ber oss om något. Vem vill ha hjälp om man inte är mottaglig? Visst har vi ofta velat ge det som behövs redan innan någon bett oss. Kanske vi erbjudit både det ena och det andra utan gensvar eftersom det lätt uppfattas som påstridigt tjat. Hur upplever du det när någon sitter bredvid dig i bilen och säger till vart du skall köra trots att du vet vägen? Eller när du står i köket och skall laga mat och någon kommer med påpekanden om vilka redskap du borde ha använt istället eller om du inte skall använda olja istället för margarin. Visst är det trevligt att få hjälp, men nog vill man också få både slutföra något själv eller själv finna lösningar på problem innan någon annan ”lägger sig i.” Ofta är det inget fel på tipsen, problemet är att jag inte är mottaglig.

Det är få människor som utvecklas utan personliga erfarenheter. Att se vad man inte klarar och sedan be om hjälp är ett sätt att se situationen och sedan få tillgång till det man saknar. Bönen gör mig mottaglig. Varje människa brottas med förnekelser, projektioner, behov av bekräftelse och otrygghet. Varje människa behöver själv komma till insikt om vem han/hon är och vad Gud kan betyda i livet. Bönen leder på det viset till utveckling. När du hör vad du själv ber om, kan du också förstå var du befinner dig och vad som fyller ditt hjärta. Gud vet det hela tiden men när du speglar dig i Guds helighet öppnar du dörren till självinsikt. Samtidigt blir du också mottaglig för den rikedom som finns utanför ditt eget medvetande.

Femte söndagen i påsktiden - Att växa i tro

Det är kul att växa för man vet att det finns något okänt i framtiden som väntar. Samtidigt är det frustrerande när man vill var mogen och färdig nu. Det är lätt att glömma bort att hela livet är ett växande. Det märks tydligt på kroppen när man är ung, men växandet sker också mer eller mindre synligt på insidan även efter 18-årsgränsen. Vi kallar det för mognad, utveckling och ibland om det vill sig väl, visdom.

När vi talar om att växa i tro så handlar det om att utvecklas och mogna tillsammans med Gud. Ett medvetande om att Gud hela tiden vill finnas med utveckla oss och göra oss visa. Livets skola är en överflödande skola, rik på upplevelser, härliga eller svåra situationer. Gud vill lära oss att hantera det så att vi tar oss vidare genom livet och mognar. Redskapen som Gud ger är kraft, kärlek och sanningens ord.

Kraft: I den gammaltestamentliga texten ur Jesaja får vi veta att Gud vill komma med kraft när vi känner modlöshet. I Jesajas bok går Gud till rätta med en massa ondska bland människor. Alla är medskyldiga, men, det är inte för vredens skull Gud går till rätta, det är ju för att det skall bli bra. Men i mötet med det svåra fastnar man lätt på vägen och bli modlös. Gud är med oss och vill ge oss kraft att komma vidare, för att inte "livsanden" skall förgås.

Kärlek: I episteltexten talas det om frihet. I media framställs ofta frihet som en möjlighet att göra det som faller en in på vilket område som helst. Vill du ha alkohol så drick, vill du ha sex, så ha sex, vill du tjäna pengar på andras bekostnad, så gör det. Detta beskrivs i bibeltexten som "köttet". Det betyder något som inte frigör utan binder. Det är som att tro att en missbrukare blir fri av sin drog, när det istället är tvärt om. Först när han inser att han inte behöver vara beroende av den blir han fri! Texten talar om att det vi i första hand behöver för att känna frihet är att älska vår nästa som oss själva. Friheten finns alltså i kärleken!

Sanningens ord: I evangeliet ber Jesus för sina lärjungar. Ordet "världen" blir ett ord för det i livet som motsätter sig Gud och kärleken. Denna motsättning finns i livet och vi står inför ständiga val. Jesus ber att Gud skall bevara från allt ont. För att finna de goda valen i livet krävs hjälp. Den finns i sanningens ord från Gud, i ordet om försoningens möjlighet. Att växa i tro är att växa med Gud i tro på livets möjligheter!

Fjärde söndagen i påsktiden - Vägen till livet

”När Judas hade gått sa Jesus: - Nu har människosonen förhärligats…” Orden är hämtade ur evangelietexten denna söndag. Judas gick iväg för att förråda Jesus. Inom några timmar skulle han leda en grupp soldater som skulle hämta Jesus för att så småningom ta livet av honom. Jesus var medveten om detta. Ändå börjar han i texten att tala om att han nu har förhärligats. Mitt i ondskan och mörkret talar Jesus om förhärligande. Om vi skulle beskriva vad som väntade skulle vi nog tala mer i termer som att det började gå utför för Jesus i denna stund. Men Johannes lyfter i sitt evangelium fram det gudomliga perspektivet i den enskilda händelsen. Jesus står inför sin slutgiltiga kärleksmanifestation. Det handlar då inte om ett bröllop med högtidliga och kärleksfulla löften. Istället är det den självutgivande kärlekens manifestation som det handlar om. Jesus ger sitt eget liv utan förbehåll. Då blir han förhärligad.

Perspektivet i Nya testamentet är att människan från början ägde en återglans av Guds härlighet. Men den blir förstörd genom synden. Synden handlar om människans olika sätt att frånsäga sig sitt ansvar att leva i kärlek till andra. Kärleksansvaret vilar hos var och en till varje människa, också till dom man kallar för dom andra.

När människan vänder sig bort från kärleken blir härligheten, återglansen från Gud, fördold. Men när hon vänder sig tillbaks blir den åter uppenbar. Härligheten som är avspeglingen från Gud är alltså kopplad till kärleken.

På så vis kan förhärligandet börja redan i mörkret för att sedan kulminera i ljuset och uppståndelsen på den tredje dagen.

Slutet på evangelietexten följer samma perspektiv utifrån Jesu exempel, men nu med en tydlig tillämpning för oss: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall ni också älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.” Så kan också våra liv bli en återglans av Guds härlighet. Du kan förhärliga världen genom ditt liv i Kristi efterföljd. Vilka konsekvenser får det för dig i ditt liv?